Tre småtomtar gick pulsande fram i snön. Det lustiga var att det ingenstans fanns snö, utom precis där de satte ner fötterna. Just där var det pulshögt med snö, men efter dem blev det barmark igen. Och det är ju inte så konstigt. För vem har sett en tomte utan snö?
Men människorna och framför allt barnen såg ut att bli utan snö denna jul. Snöfallet uppe i himlen hade gått i baklås på något sätt. ”Kan ni tre småtomtar kila ut” hade tomte Boss frågat, ”och se om ni kan hitta en spak att dra i, så snön kan falla igen?”
Och så hade de tre gett sig av och letat. På en rad traskade de efter varandra. Först gick tomte Li, sen tomte Lej och sist gick tomte Kälkespark Och Tre Hår I Nacken Och Alla Barna Far Med Snögens Fart Nerför Backen.
Men ingen snö hittade de, förutom där de satte ner foten förstås, och inte heller nåt som såg ut som en spak.
Så hördes ”Bjällerklang”! Den kom från tomte Lis byxficka. Han tog upp mobilen och stannade tvärt. Och in i honom rände tomte Lej. Och in i tomte Lej rände tomte Kälkespark Och Tre Hår I Nacken Och Alla Barna Far Med Snögens Fart Nerför Backen.
- Sch! Det är tomte Boss, viskade tomte Li bakåt.
- Hur går det för er, hojtade tomte Boss i hans öra. Ingen spak i sikte? Ingen snö, ingenting? Nå, men då får ni väl blunda och skrika era namn då. Nu måste jag rimma.
Och så klickade hon bort samtalet. För tomte Boss hade mycket att stå i varje jul. Först skulle hon slå in alla klappar till alla barn. Och när hon gjort det var det dags att skriva julerim på alla. Klapparna alltså.
De tog av sig de röda luvorna och satte ihop sina huvuden. Hade hon verkligen sagt så? Skojade hon? Men vad hade de att förlora?
Så de tog varandras händer, blundade hårt och ropade högt i den snötomma världen:
”tomte Li”
De öppnade ögonen igen. Hade nåt hänt, tro? Nix.
De tittade på varandra, tog varandras händer igen, blundade och ropade:
”tomte Li och tomte Lej”
Sakta öppnade de ögonen. Nu då? Nej då. Allt såg precis likadant ut.
De skakade på huvudet, men tog i alla fall varandra i händerna en gång till, blundade extra hårt och ropade:
”tomte Li och tomte Lej och tomte Kälkespark Och Tre Hår I Nacken Och Alla Barna Far Med Snögens Fart Nerför Backen”
Så öppnade de ögonen. Och där singlade visst en flinga ner! Och en till. Och där också. Hela himlen var alldeles vitprickig! Nu var det inte bara snö där de tre småtomtarna satte ner foten. Snön liksom spred sig från dem i vågor, tills hela marken var täckt av dunmjuk snö. Rymden och backarna hade fyllts med snöskrik och julebarn.
- Vi hittade tydligen spaken! De tre småtomtarna tittade runt omkring sig, med stor lättnad. Ja inte för egen del. För dem blev det ju ingen större skillnad. Snö, det fick man ju så fort man satte ner fötterna. Men för människornas skull och framför allt barnens.
De vände sig om och pulsade tillbaka hemåt. I den ymnigt fallande snön var det till slut bara deras luvor som syntes. Som tre guppande lingon i en tallrik med risgrynsgröt.
Men människorna och framför allt barnen såg ut att bli utan snö denna jul. Snöfallet uppe i himlen hade gått i baklås på något sätt. ”Kan ni tre småtomtar kila ut” hade tomte Boss frågat, ”och se om ni kan hitta en spak att dra i, så snön kan falla igen?”
Och så hade de tre gett sig av och letat. På en rad traskade de efter varandra. Först gick tomte Li, sen tomte Lej och sist gick tomte Kälkespark Och Tre Hår I Nacken Och Alla Barna Far Med Snögens Fart Nerför Backen.
Men ingen snö hittade de, förutom där de satte ner foten förstås, och inte heller nåt som såg ut som en spak.
Så hördes ”Bjällerklang”! Den kom från tomte Lis byxficka. Han tog upp mobilen och stannade tvärt. Och in i honom rände tomte Lej. Och in i tomte Lej rände tomte Kälkespark Och Tre Hår I Nacken Och Alla Barna Far Med Snögens Fart Nerför Backen.
- Sch! Det är tomte Boss, viskade tomte Li bakåt.
- Hur går det för er, hojtade tomte Boss i hans öra. Ingen spak i sikte? Ingen snö, ingenting? Nå, men då får ni väl blunda och skrika era namn då. Nu måste jag rimma.
Och så klickade hon bort samtalet. För tomte Boss hade mycket att stå i varje jul. Först skulle hon slå in alla klappar till alla barn. Och när hon gjort det var det dags att skriva julerim på alla. Klapparna alltså.
De tog av sig de röda luvorna och satte ihop sina huvuden. Hade hon verkligen sagt så? Skojade hon? Men vad hade de att förlora?
Så de tog varandras händer, blundade hårt och ropade högt i den snötomma världen:
”tomte Li”
De öppnade ögonen igen. Hade nåt hänt, tro? Nix.
De tittade på varandra, tog varandras händer igen, blundade och ropade:
”tomte Li och tomte Lej”
Sakta öppnade de ögonen. Nu då? Nej då. Allt såg precis likadant ut.
De skakade på huvudet, men tog i alla fall varandra i händerna en gång till, blundade extra hårt och ropade:
”tomte Li och tomte Lej och tomte Kälkespark Och Tre Hår I Nacken Och Alla Barna Far Med Snögens Fart Nerför Backen”
Så öppnade de ögonen. Och där singlade visst en flinga ner! Och en till. Och där också. Hela himlen var alldeles vitprickig! Nu var det inte bara snö där de tre småtomtarna satte ner foten. Snön liksom spred sig från dem i vågor, tills hela marken var täckt av dunmjuk snö. Rymden och backarna hade fyllts med snöskrik och julebarn.
- Vi hittade tydligen spaken! De tre småtomtarna tittade runt omkring sig, med stor lättnad. Ja inte för egen del. För dem blev det ju ingen större skillnad. Snö, det fick man ju så fort man satte ner fötterna. Men för människornas skull och framför allt barnens.
De vände sig om och pulsade tillbaka hemåt. I den ymnigt fallande snön var det till slut bara deras luvor som syntes. Som tre guppande lingon i en tallrik med risgrynsgröt.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar