Det finns ett program på teve, vet inte vad det heter, en person som får bjuda fyra hemliga gäster på middag. På ena kortsidan sitter programledaren, på den andra sitter den som bjudit in de fyra hemliga, som kan vara levande eller döda, verkliga eller fiktiva. Ett sånt program går jag lite igång på. Om jag vore den som bjuder in, vilka skulle jag välja?
Få se. Långsamt vänder sig första kortet upp. Ett suddigt porträtt, svårt att se, men ett namn: Bo Balderson. Honom vill jag bjuda in. Han var en deckarförfattare, skrev elva deckare på 70- och 80-talet. Fina, spännande, samhällskritiska, roliga och välskrivna. Jag har tidigare skrivit om honom här i bloggen, i ett av mina deckartips, se inlägget den 28 nov 2009. Namnet var en pseudonym, han hette nåt annat egentligen.
Pseudonym kör ju många deckarförfattare med idag. Men nuförtiden avslöjar de hemligheten direkt, de kan inte hålla sig, hoppar fram, ”Tallyhoo, det var jag som skrev den”. Eller ”vi”, för ofta är det två ihop. Men Balderson hoppade aldrig fram och ropade ”Tallyhoo”. Spekulationernas vågor gick höga. Någon kändis väl? Men vem han verkligen var avslöjades aldrig. Perfekt som min första gäst. Aha, var det DU?
Långsamt vänds det andra kortet upp. En välkänd gestalt och bara namnet: Maria. Efternamn obekant. Arameiskan bereder nog inga problem. Det finns ju teckenspråk. Och Balderson har faktiskt skrivit en deckare som landar lite i hennes värld, nummer nio i hans serie på elva böcker. Där har de ett samtalsämne.
Själv ska jag bara fråga henne: var det inte kallt och dragigt i stallet? Och de tre som kom med gåvor, hur var det, var de konungar eller vice män? Och Kvirinius, hur funkade han som landshövding för Syrien? Dagens president där, förbigår vi helst i konversationen. Under en middag vill man ju undvika kräkreflexer.
Jag tänker inte heller fråga om hennes son. Som dagens flåsiga, ytliga och sensationsjagande utfrågare skulle ha gjort. Vill hon berätta, så gör hon det. Och det finns mycket man kan läsa i någons ögon.
Det tredje kortet. Långsamt vänds det upp. Hans Rosling. Han som motvilligt seglat upp som superstjärna bland föreläsare över hela världen. Han som vill sprida kunskapen om hur det här jordklotet mår när det gäller hälsa, fattigdom och utveckling. Och det enda folk vill prata om är hur pedagogisk och underhållande han är.
Han skulle kunna berätta för Maria hur hennes område här på jorden har utvecklats från hennes tid till idag. Och hon skulle förundra sig storligen.
Det fjärde kortet vänds upp. Snabbt. För hon är en snabb kvinna i tanken. Maria heter även hon. Och efternamnet är Wetterstrand. Så oerhört synd att tioårsregeln gjorde att hon inte kunde fortsätta som språkrör för MP. Hon som ger genomtänkta, skarpsinniga och kristallklara svar på alla ogenomtänkta, småkorkade och slafsiga frågor hon får.
En måltid med dessa fyra vore något det. Måltid ja! De måste ju äta något också! Två Marior, en Hans och en Bo. Fast Bo är det ju inte, kan vara vilket namn som helst, Hans t ex. Hans och Maria. Och Hans och Maria. Låter som sagan om pepparkakshuset.
Just det! Jag serverar ett pepparkakshus! Bara det. Ett stort. Så kan Maria W förklara hur fint ett sånt hus kan byggas upp och smulas ner och allt tas vara på och ingår i kretsloppet.
Och Hans R bryter loss en bit från taket och lägger på bordet. ”Om vi säger att det här är Europa”.
Och Maria utan efternamn sveper sjalen varmare runt axlarna och betraktar stilla det bräckliga huset.
Och Bo som inte heter Bo daskar handen i bordet. ”Skåda, grabbar och tjejer, på fönstret och skorstenen där, vilka möjligheter, nu bara måste jag skriva tolvan!”.
Och regnet utanför fönstret fortsätter strila och strila som det gjort i tusentals år. Men om man bara kisar lite mot det i det dunkla skenet från kandelabern på bordet, så kan det tas för snö.
Få se. Långsamt vänder sig första kortet upp. Ett suddigt porträtt, svårt att se, men ett namn: Bo Balderson. Honom vill jag bjuda in. Han var en deckarförfattare, skrev elva deckare på 70- och 80-talet. Fina, spännande, samhällskritiska, roliga och välskrivna. Jag har tidigare skrivit om honom här i bloggen, i ett av mina deckartips, se inlägget den 28 nov 2009. Namnet var en pseudonym, han hette nåt annat egentligen.
Pseudonym kör ju många deckarförfattare med idag. Men nuförtiden avslöjar de hemligheten direkt, de kan inte hålla sig, hoppar fram, ”Tallyhoo, det var jag som skrev den”. Eller ”vi”, för ofta är det två ihop. Men Balderson hoppade aldrig fram och ropade ”Tallyhoo”. Spekulationernas vågor gick höga. Någon kändis väl? Men vem han verkligen var avslöjades aldrig. Perfekt som min första gäst. Aha, var det DU?
Långsamt vänds det andra kortet upp. En välkänd gestalt och bara namnet: Maria. Efternamn obekant. Arameiskan bereder nog inga problem. Det finns ju teckenspråk. Och Balderson har faktiskt skrivit en deckare som landar lite i hennes värld, nummer nio i hans serie på elva böcker. Där har de ett samtalsämne.
Själv ska jag bara fråga henne: var det inte kallt och dragigt i stallet? Och de tre som kom med gåvor, hur var det, var de konungar eller vice män? Och Kvirinius, hur funkade han som landshövding för Syrien? Dagens president där, förbigår vi helst i konversationen. Under en middag vill man ju undvika kräkreflexer.
Jag tänker inte heller fråga om hennes son. Som dagens flåsiga, ytliga och sensationsjagande utfrågare skulle ha gjort. Vill hon berätta, så gör hon det. Och det finns mycket man kan läsa i någons ögon.
Det tredje kortet. Långsamt vänds det upp. Hans Rosling. Han som motvilligt seglat upp som superstjärna bland föreläsare över hela världen. Han som vill sprida kunskapen om hur det här jordklotet mår när det gäller hälsa, fattigdom och utveckling. Och det enda folk vill prata om är hur pedagogisk och underhållande han är.
Han skulle kunna berätta för Maria hur hennes område här på jorden har utvecklats från hennes tid till idag. Och hon skulle förundra sig storligen.
Det fjärde kortet vänds upp. Snabbt. För hon är en snabb kvinna i tanken. Maria heter även hon. Och efternamnet är Wetterstrand. Så oerhört synd att tioårsregeln gjorde att hon inte kunde fortsätta som språkrör för MP. Hon som ger genomtänkta, skarpsinniga och kristallklara svar på alla ogenomtänkta, småkorkade och slafsiga frågor hon får.
En måltid med dessa fyra vore något det. Måltid ja! De måste ju äta något också! Två Marior, en Hans och en Bo. Fast Bo är det ju inte, kan vara vilket namn som helst, Hans t ex. Hans och Maria. Och Hans och Maria. Låter som sagan om pepparkakshuset.
Just det! Jag serverar ett pepparkakshus! Bara det. Ett stort. Så kan Maria W förklara hur fint ett sånt hus kan byggas upp och smulas ner och allt tas vara på och ingår i kretsloppet.
Och Hans R bryter loss en bit från taket och lägger på bordet. ”Om vi säger att det här är Europa”.
Och Maria utan efternamn sveper sjalen varmare runt axlarna och betraktar stilla det bräckliga huset.
Och Bo som inte heter Bo daskar handen i bordet. ”Skåda, grabbar och tjejer, på fönstret och skorstenen där, vilka möjligheter, nu bara måste jag skriva tolvan!”.
Och regnet utanför fönstret fortsätter strila och strila som det gjort i tusentals år. Men om man bara kisar lite mot det i det dunkla skenet från kandelabern på bordet, så kan det tas för snö.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar