When I´m 64, sjöng Beatles. Senaste veckan har vi packat upp 64 flyttkartonger. Och jag har vikt ihop dessa 64 flyttkartonger. Och staplat dem ihopvikta i lägenheten. Och åkt ner i hissen med alla 64. Och staplat dem i källarförrådet. I avvaktan på att flyttfirman hämtar dem.
Jag vet nu precis hur man viker ihop en flyttkartong. Den är precis 1 gånger 1 meter stor och det finns bara ett sätt att vika ihop den.
Vik upp de två flikarna som ligger överst på långsidorna. Vik sedan upp de två flikarna som ligger inuti på kortsidorna. Och gör sist en switsch, så är det klart.
Switschen gör du så här. Sug tag i bottenfliken och dra upp den. Ta sedan tag i kortsidornas två innerflikar igen och pressa ner dem en i taget - lite hårdhänta tag krävs - förbi ”bottenfliken”. Nu är det i stället innerflikarna som är botten. Den gamla bottenfliken lägger du bara ner över dem, vänder på kartongen och - voila!
Pressa ihop den till en smal grunka. Den ska nu förvaras i detta platta tillstånd tillsammans med dess 63 kompisar, som du snart ska kasta dig över och vika ihop på samma sätt.
En ihopvikt flyttkartong tar ingen plats alls. Men många sådana tar hur mycket plats som helst. Kartongerna ska därför vändas på en särskild sida, annars hakar bara flärparna i varandra och allting rasar ihop, i stället för att prydligt stå enade bredvid varandra.
Någon lös flärp ska inte dingla därnere, vänd kartongen så flärpen hänger ner högst upp. Då funkar det.
När jag slog på teven här i Varberg, var nästan det första jag såg att klimatuppgörelsen i Paris var klar. 194 länder hade enats om ett nytt avtal för att rädda jordens klimat från undergång. Stolta presidenter och miljöledare i en lång rad. En 194 personer lång rad. Man kan fnysa eller rynka på näsan, och säga att det som de har avtalat om räcker inte eller de kommer inte att hålla vad de lovat eller vadå alla länderna var ju inte med.
Det spelar ingen roll. Det är ändå en stor seger för dem som vill att det här klotet överlever. Även om avtalet till slut pressades ihop till en smal grunka, så står alla de 194 länderna sida vid sida, utan att flärparna blev felvända, de rasade inte ihop. De skrev på. Det kostade säkert på för många. Men de gjorde det och det finns bara ett sätt. De översta flikarna måste ju vikas upp och botten måste de suga tag i och dra upp och kortsidans kortsiktiga egoism måste pressas ner - lite hårdhänta tag krävs här - tills det är den som är botten.
De gjorde en switsch, vände upp och - som parisarna säger - voila!
Om min egen switsch - att flytta 50 mil söderut - ska jag berätta mer om i nästa blogginlägg.
Och tills dess unna mig att njuta av 64 flyttkartonger och 194 världsledare som ett ögonblick står enade sida vid sida.
Jag vet nu precis hur man viker ihop en flyttkartong. Den är precis 1 gånger 1 meter stor och det finns bara ett sätt att vika ihop den.
Vik upp de två flikarna som ligger överst på långsidorna. Vik sedan upp de två flikarna som ligger inuti på kortsidorna. Och gör sist en switsch, så är det klart.
Switschen gör du så här. Sug tag i bottenfliken och dra upp den. Ta sedan tag i kortsidornas två innerflikar igen och pressa ner dem en i taget - lite hårdhänta tag krävs - förbi ”bottenfliken”. Nu är det i stället innerflikarna som är botten. Den gamla bottenfliken lägger du bara ner över dem, vänder på kartongen och - voila!
Pressa ihop den till en smal grunka. Den ska nu förvaras i detta platta tillstånd tillsammans med dess 63 kompisar, som du snart ska kasta dig över och vika ihop på samma sätt.
En ihopvikt flyttkartong tar ingen plats alls. Men många sådana tar hur mycket plats som helst. Kartongerna ska därför vändas på en särskild sida, annars hakar bara flärparna i varandra och allting rasar ihop, i stället för att prydligt stå enade bredvid varandra.
Någon lös flärp ska inte dingla därnere, vänd kartongen så flärpen hänger ner högst upp. Då funkar det.
När jag slog på teven här i Varberg, var nästan det första jag såg att klimatuppgörelsen i Paris var klar. 194 länder hade enats om ett nytt avtal för att rädda jordens klimat från undergång. Stolta presidenter och miljöledare i en lång rad. En 194 personer lång rad. Man kan fnysa eller rynka på näsan, och säga att det som de har avtalat om räcker inte eller de kommer inte att hålla vad de lovat eller vadå alla länderna var ju inte med.
Det spelar ingen roll. Det är ändå en stor seger för dem som vill att det här klotet överlever. Även om avtalet till slut pressades ihop till en smal grunka, så står alla de 194 länderna sida vid sida, utan att flärparna blev felvända, de rasade inte ihop. De skrev på. Det kostade säkert på för många. Men de gjorde det och det finns bara ett sätt. De översta flikarna måste ju vikas upp och botten måste de suga tag i och dra upp och kortsidans kortsiktiga egoism måste pressas ner - lite hårdhänta tag krävs här - tills det är den som är botten.
De gjorde en switsch, vände upp och - som parisarna säger - voila!
Om min egen switsch - att flytta 50 mil söderut - ska jag berätta mer om i nästa blogginlägg.
Och tills dess unna mig att njuta av 64 flyttkartonger och 194 världsledare som ett ögonblick står enade sida vid sida.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar