Silfverstolpe sjunger ut sommaren

Det inns inga sånger för när sommaren slutar, bara när den börjar. Den blomstertid nu kommer som barnen sjunger så att dörren till den stora ledigheten öppnas. Eller sjöng. Nu kanske den visan utklassats av nåt från Sean Banan.

Men det finns väl ingen låt som stänger dörren till sommaren och öppnar höstens. När augusti blir september. Ingen som jag kommer på i alla fall. Och för de vuxna som jobbar blir det uppstarter, kickoffer och möten, möten och möten för att mjukstarta och slippa börja jobba på riktigt. Sammankomstertid nu kommer. Var det inte du som skulle fixa fikabröd i dag, Sten-Holger?

Nej, jag kommer inte på nån visa, sång eller låt. Bara en dikt. En av Gunnar Mascoll Silfverstolpe och den går så här:

Slut på sommarlovet

Det var den tid, då våra fickor spändes
av kantstött frukt med regnvåt lera på.
Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes
och sken på kräftfat i en mörk berså.
Det började bli nästan kallt att bada,
och snåren sveptes in i spindelväv.
När sista lasset kördes till sin lada
var rymden kyligt klar och blåsten sträv.

Det var de dagar, då man girigt vägde
var timma, som fanns kvar till lovets slut.
Det var den tid, då varje timma ägde
en egen kraft, som måste vinnas ut.
Och ändå hände det, man smög sig undan
från leken till en backe, där man låg
och såg med tioårig, svart begrundan
på svalors flykt och vita skyars tåg.

Så reste man en kväll, då solen väckte
en djupröd glöd ur alla timmerhus.
Man höll den avskedsgåva, sommarn räckte,
en påse astrakaner mot sin blus.
I tårögd tystnad for man till stationen
och runtomkring en höjde syrsor gällt
den sista glädjedruckna sommartonen
från boskapstrampade och tomma fält.
.