När man är hungrig i Stockholm, vart går man? Ja, man kanske vill äta en bit lunch, en som är god och vällagad, fast ingen lyxkrog, inte bli uppskjörtad. Bara god, hederlig billig lunch. Finns det nåt sånt i denna myllrande, lite smådyra stad?
Yes, det finns. Jag har hittat plejset.
Det heter Tredje rummet. Ligger på Surbrunnsgatan, nära hörnet till Döbelnsgatan. Det är bara två rum. Trots namnet alltså. Man går in i det vänstra, där står ägaren och lagar mat. Ska det vara lite lunch? Jo, absolut, svarar man, och man behöver inte ens titta på veckomatsedeln, som består av en rätt, det är alltid gott, vad det än är som bjuds. Man betalar 89 kronor och går in i det högra rummet, som är litet men kan ta cirka 16 pers om det kniper, man tar lite sallad, välkomponerad och kryddig, kanske en brödbit och ett glas vatten och slår sig ner.
Man hinner på sin höjd bläddra lite i nån månadstidning från 40-talet innan hon kommer in med ens tallrik, nygjord och ångande, husmanskost som inte är stabbig, men inte bara husmans, lite av varje kan det bli, och alltid vällagat. Ibland soppa, men då kan också blåbärspaj med vaniljsås ingå. Och häromdan var det fallafel.
Den kniv jag får tillsammans med gaffeln är alltid en särskilt vass kniv. Första gången jag åt här bad jag om en sådan pga av min skadade vänsterhand. Och sedan dess får jag det utan att säga till. Det är sånt jag tycker är fin service.
Tredje rummet är en lunchrestaurang (även om det står café på skylten) och öppen vardagar. Inget för kvällar och helger alltså.
Förstås måste jag fråga henne varför hennes lilla restaurang heter som den heter. Jo, första rummet, förklarar hon, är man själv, det man tänker och känner. Det andra rummet är omvärlden som man agerar och kommunicerar i. När man får ”flow”, när båda rummen går ihop, smälter ihop, då uppstår ett tredje rum. Egentligen knyckte jag namnet från min mamma, säger hon. Hon är konstnär och har en ateljé med namnet Tredje rummet.
Både mage och plånbok mår förträffligt när man står på gatan igen. Om man är inne i ett flow kan man fortsätta Surbrunnsgatan framåt en bit. Då går man förbi Norra Brunn på höger sida, det ställe där en gång ståupp uppstod. Längre fram på gatan på vänster sida ligger nåt fint; Monica Zetterlunds park. Där är det så fiffigt ordnat att inspelningar med henne är dolda i bänkarna. Just när jag satt där blev hon dock överröstad av byggmaskiner som väsnades på gatan bredvid. Hela Stockholm är för närvarande en enda stor byggarbetsplats.
Men byggmaskinerna kommer inte att vinna den dragkampen. De hostar till och tystnar till slut. Och Monicas park fylls återigen av sång som stiger ur bänkarna.
Det heter Tredje rummet. Ligger på Surbrunnsgatan, nära hörnet till Döbelnsgatan. Det är bara två rum. Trots namnet alltså. Man går in i det vänstra, där står ägaren och lagar mat. Ska det vara lite lunch? Jo, absolut, svarar man, och man behöver inte ens titta på veckomatsedeln, som består av en rätt, det är alltid gott, vad det än är som bjuds. Man betalar 89 kronor och går in i det högra rummet, som är litet men kan ta cirka 16 pers om det kniper, man tar lite sallad, välkomponerad och kryddig, kanske en brödbit och ett glas vatten och slår sig ner.
Man hinner på sin höjd bläddra lite i nån månadstidning från 40-talet innan hon kommer in med ens tallrik, nygjord och ångande, husmanskost som inte är stabbig, men inte bara husmans, lite av varje kan det bli, och alltid vällagat. Ibland soppa, men då kan också blåbärspaj med vaniljsås ingå. Och häromdan var det fallafel.
Den kniv jag får tillsammans med gaffeln är alltid en särskilt vass kniv. Första gången jag åt här bad jag om en sådan pga av min skadade vänsterhand. Och sedan dess får jag det utan att säga till. Det är sånt jag tycker är fin service.
Tredje rummet är en lunchrestaurang (även om det står café på skylten) och öppen vardagar. Inget för kvällar och helger alltså.
Förstås måste jag fråga henne varför hennes lilla restaurang heter som den heter. Jo, första rummet, förklarar hon, är man själv, det man tänker och känner. Det andra rummet är omvärlden som man agerar och kommunicerar i. När man får ”flow”, när båda rummen går ihop, smälter ihop, då uppstår ett tredje rum. Egentligen knyckte jag namnet från min mamma, säger hon. Hon är konstnär och har en ateljé med namnet Tredje rummet.
Både mage och plånbok mår förträffligt när man står på gatan igen. Om man är inne i ett flow kan man fortsätta Surbrunnsgatan framåt en bit. Då går man förbi Norra Brunn på höger sida, det ställe där en gång ståupp uppstod. Längre fram på gatan på vänster sida ligger nåt fint; Monica Zetterlunds park. Där är det så fiffigt ordnat att inspelningar med henne är dolda i bänkarna. Just när jag satt där blev hon dock överröstad av byggmaskiner som väsnades på gatan bredvid. Hela Stockholm är för närvarande en enda stor byggarbetsplats.
Men byggmaskinerna kommer inte att vinna den dragkampen. De hostar till och tystnar till slut. Och Monicas park fylls återigen av sång som stiger ur bänkarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar