Nu har jag gett dig fem tips om schyssta matställen; för lunch eller middag, kända och okända, kött och vego och utsikt och svenskt och kinesiskt. Det bör väl täcka in behoven hyfsat. Utom en sak, slår det mig nu. När magen kurrar och man inte har tid att gå in på restaurang. Eller när plånboken är i magraste laget.
Kort sagt: korvmoj! Sådana finns det förstås i vart och vartannat kvarter här. Kan jag rekommendera någon? Ja, det kan jag. Korvkiosken på Nybroplan: Nybrogrillen.
Det som den korvmojen har som sticker ut är fantastiska utländska korvar. De där vanliga också förstås, men jag läser på menyn tecknad på rutan att de har ungerska, argentinska, tunisiska, spanska och serbiska korvar. Samtliga korvar serverade i ett stort Chicagobröd. Och samtliga betingar det lagoma priset av 35 riksdaler.
Jag väljer den serbiska. Sremska heter den. När man sänker tänderna i den tåras ögonen av lycka. Så god är den. En liten flaska kallt vatten klunkar jag också till. För sremska är lika kryddig som god. Efter mig är det en dam som bara får en skål med vatten. Men det är inte till henne, ser jag. Hon sätter ner den på marken till sin törstiga hund.
Här kan man sitta och titta lite över Nybroplan, nicka åt Margareta Krook där till vänster. Och rätt fram alla båtar som lägger till vid kajen, tömmer sig på människor och fyller på med nya. Och till höger därborta ser jag, om jag sträcker lite på halsen, Wallenbergs runda sten. Dit går vi.
Nästan framme vid Arsenalsgatan ligger den, en stor klotformig sten, full med text i rad efter rad runt stenen. Den första är på svenska.
Vägen var ofta rak när judar fördes bort att dödas.
Vägen var krokig, farlig och kantad av hinder när judar sökte undfly mördarna.
Därunder samma text på andra språk runt stenklotet. Jag sätter fingret i inbuktningarna, räknar till 24 olika språk.
Och medan jag fundersamt står på Raoul Wallenbergs torg och mumsar i mig den sista biten sremska, tänker jag på den tiden när det var ett adelsmärke för en svensk att utan att tveka räcka ut handen till en medmänniska för att rädda hennes liv.
Kort sagt: korvmoj! Sådana finns det förstås i vart och vartannat kvarter här. Kan jag rekommendera någon? Ja, det kan jag. Korvkiosken på Nybroplan: Nybrogrillen.
Det som den korvmojen har som sticker ut är fantastiska utländska korvar. De där vanliga också förstås, men jag läser på menyn tecknad på rutan att de har ungerska, argentinska, tunisiska, spanska och serbiska korvar. Samtliga korvar serverade i ett stort Chicagobröd. Och samtliga betingar det lagoma priset av 35 riksdaler.
Jag väljer den serbiska. Sremska heter den. När man sänker tänderna i den tåras ögonen av lycka. Så god är den. En liten flaska kallt vatten klunkar jag också till. För sremska är lika kryddig som god. Efter mig är det en dam som bara får en skål med vatten. Men det är inte till henne, ser jag. Hon sätter ner den på marken till sin törstiga hund.
Här kan man sitta och titta lite över Nybroplan, nicka åt Margareta Krook där till vänster. Och rätt fram alla båtar som lägger till vid kajen, tömmer sig på människor och fyller på med nya. Och till höger därborta ser jag, om jag sträcker lite på halsen, Wallenbergs runda sten. Dit går vi.
Nästan framme vid Arsenalsgatan ligger den, en stor klotformig sten, full med text i rad efter rad runt stenen. Den första är på svenska.
Vägen var ofta rak när judar fördes bort att dödas.
Vägen var krokig, farlig och kantad av hinder när judar sökte undfly mördarna.
Därunder samma text på andra språk runt stenklotet. Jag sätter fingret i inbuktningarna, räknar till 24 olika språk.
Och medan jag fundersamt står på Raoul Wallenbergs torg och mumsar i mig den sista biten sremska, tänker jag på den tiden när det var ett adelsmärke för en svensk att utan att tveka räcka ut handen till en medmänniska för att rädda hennes liv.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar