Brunnsparken 2.0

Jag märker att jag i år har lagt in blogginlägg med den svindlande hastigheten av 1 st per månad. 

Nu i alla fall ska jag berätta hur jag går till stationen här. Järnvägsstationen alltså. Går Torggatan ner, den mynnar inte oväntat ut i torget, genar över torget, genar över kyrkplan, genar över Brunnsparken, genar - nej Brunnsparken, ja, där stannar jag till.

Brunnsparken har nämligen i stort sett hela tiden jag bott här haft ett byggstaket omkring sig. Nu har de stor invigning i morgon. Jag blev glatt överraskad, de smäcker inte bara upp någonting nytt, utan gör en grej av att den heter just Brunnsparken. De har en staty av en liten kille som kånkar på stora vattendunkar, statyn inte på ett högt podium, utan mitt ibland oss som går där. Och flera andra inslag i parken på samma tema. Exakt vilka får man väl skåda i morgon.

För här i Brunnsparken startade Varbergs tid som kurort med brunnsdrickning. Gläder mig att de utnyttjar den omständigheten när de ändå ska fixa till parken. 

Startskottet gick 1811. Då hittade man en källa där det rann mineralvatten. Av en sån där nyttig typ. Tänk Ramlösa. Tänk Vichy. Och vips satte man förstås upp en kran för detta hälsobringande. Och folk färdades dit för att dricka. Och blev friska från krämpor, som det sägs. Färdades ja. Källan hette Svartekällan och låg i Apelviken. Inte i stan alltså. Till Svartekällan tog man sig på packade och skrangliga kärror på skruttiga vägar, det var inte röjt i landskapet mellan stan och havet på den tiden. 

Så man kom på att flytta källan därifrån till stan. Vet inte hur man gjorde det. Pumpades? Bars? Vet inte. På nåt sätt trollade man i alla fall detta hälsovatten till stan. Man placerade det på en tomt som ändå stått öde sedan stadsbranden på 1760-talet, mitt emot kyrkan. Detta gjorde man 1837, inget skumpande mer på kostigar, man bara spatserade till den här parken mitt i stan. Här hade nu en stor brunnssalong satts upp, det dracks brunn och musicerades och man lyfte på hatten ja se goddag på sig goa kommunalrådinnan, fint väder vi har, och så frisk man känner sig av det fina mineralvattnet. 

Povel Ramel har gjort en underbar inspelning som speglar den här tiden. Sorglösa Brunn heter den. 

Ett halvt sekel varade detta i Brunnsparken, man fick konkurrens till slut av Societetshuset när detta uppfördes 1883, och till slut fick man sträcka vapen, Societetsparken var större och låg närmare badhusen där man dessutom kunde bli inknådad i gyttja och piskad med tångruskor. Så 1891 revs brunnssalongen i Brunnsparken. Varberg som kurort fortsatte men med brunnsdrickandet helt förlagt till Societetshuset nu. 

Och folk som därefter passerade Brunnsparken undrade lite över namnet, vadå brunn, det finns väl ingen brunn här?

Men nu kommer det vattnet upp till ytan igen, verkar det som, i den nyskapade parken. Brunnsparken 2.0.

Det glädjer mig alltså. Vattuman som jag är.

.