Vattenbärare

Bloggpennan svimmar väl, i tjänst två dagar i följd, men det kan inte hjälpas. Måste berätta hur det blev. Det där med Brunnsparken 2.0.

Invigningen var strålande fin. Mycket sol, mycket folk och talen var inte bara de där som man brukar höra vid såna här tillställen. Vattentemat vidgade de. De inte bara nämnde det här med att det druckits brunn här förr i världen, de tog också in det globala perspektivet. Att vatten inte är en självklarhet på jorden i dag och att vi här i Sverige kan tänka lika grand på att hushålla med den resursen och han nämnde bevattningar, privata badbassänger osv. 

Och det blir man påmind om varje dag man går här fr o m nu. Det är tre mindre skulpturer här. Den lilla vattenbärande killen jag berättade om i går och så är det en flicka som sitter på en bänk och vilar med sina vattendunkar på ryggen. Och mellan dem är den tredje skulpturen: några dunkar, en kran och en hink. Enkelt, stilfullt. De har lett vatten under marken, så man kan skruva på skulpturens kran och dricka en klunk vatten ur handflatan. Många gjorde det. Och för varje kort som då tas påminns man automatiskt om jordens begränsade resurs vatten.

Den här skulpturgruppen Vattenbärarna i Brunnsparken kommer bli Varbergs nya attraktion.

I morgon åker vi till Spanien på två veckor, så då får bloggpennan vila (tror han iaf). Jag missar alltså åttondelen mot Schweiz. Om man inte hittar några andra svenskar i förskingringen som kan koppla upp sig mot nån svensk dumburk. 

Fascinerande med vårt pånyttfödda fotbollslandslag. Trots att vi inte har någon fixstjärna längre. Eller kanske just därför. Alla de andra tio blir ju underställda stjärnan. En stjärna och tio vattenbärare. Nu har vi inga vattenbärare i laget. Eller också är alla vattenbärare. Till varandra. Samma hjärta klappar under de elva blågula tröjorna. Gemensamhet är en bra resurs, ökar ju mer den används.

Bara tro

på er själva 

alla elva.

Och H2O.