Jag hade en gång en häck 1

Jag hade en gång en häck. Jag tror det var en granhäck. Heter det inte så? En sån där grön och tjock med igelkottar i. Igelkottar var läskiga så jag hade lite respekt för häcken, försökte aldrig tränga mig igenom den eller så. Häcken gick inte igenom hela byn, men en stor del av den.

Inte i början av Källbacken. Där var det fritt åt båda hållen. Till vänster ett fält med nåt sått, nåt knähögt gräsaktigt typ potatis eller så. Som Lokas ägde. Och brunnen, dit de flesta i byn gick för att hämta vatten. Till höger en inhägnad hage där Bläsen ofta gick. Grop-Pers häst.

Det gör ont att tänka det här. Något hål som blir till i magen när man tänker det.

Men, i alla fall. Högre upp på Källbacken var postlådorna till höger. Från 3370 till 3379, tror jag, en för varje gård i byn i alla fall. Bakom dem stod ett rött härbre. Det fanns en liten kulle där också. Som gjord för att sitta på när man väntade på posten. Mitt emot var Ingers-Olles gård.

Men om man nu tittade uppåt Källbacken såg man häcken. Nej, inte på vänster sida, det är ju vår gård. Men på höger sida, där tornade den upp sig, hög, grön och kvistig mot Hästbergs-himlen. Lite mörk sådär. Vacker och farlig. Den gick hela vägen på höger sida tills Källbacken svängde av till höger däruppe på krönet. Nu kallades väl vägen ingenting, gick nerför nu, brant nerför tyckte jag, och som gjord för att åka nerför på en röd cykel när man var åtta. Häcken fortsatte på höger sida ända ner förbi en liten grind, sen slutade den, när vägen fortsatte genom resten av byn.

Just den lilla backen ner, där var man skyddad från insyn, med häcken till höger och bara Brömsänget till vänster. Varma dagar var det alltid skugga där.

Häcken syntes från landsvägen därnere och syntes från luften. Den konstituerade byn, var dess profil och DNA. Folk kunde säga: ”Hästberg? Ja det är den där byn med häcken.”

En kvistig gammal växt som grön och hög slingrade sig genom en by i Dalarna och lät en åttaårig cyklist drömma i dess skugga.

.