Janacek i trädgården

Det skulle kunna vara ett sånt här jobb att jag går in i en port, en rätt hög en, och så får jag gå upp en trappa, en sån där som går rakt fram, till en platå, där man antingen kan stanna och beundra utsikten som man kan se genom fönstret som finns där, eller också fortsätter man till höger och sen höger igen och sen är man uppe. På den våning man jobbar.

Där tar jag den vänstra korridoren. Två dörrar passerar jag. Ogilvander står det på den första. Och Qvantsson på den andra. Den tredje är min. På den står det ingenting. Behövs inte. Jag vet ju att det är mitt rum. När jag öppnar dörren går musik igång. Det är Janaceks Sinfonietta. Den har ett återkommande tema som låter som något vackert och retsamt i en vårskog.

Jag stänger dörren och hinner precis sätta mig i min röda stol och lägga ifrån mig glasögonen när Ogilvander kommer in. Ingen knackning först. Det gör man inte här i korridoren. Han slår sig ner i fåtöljen mitt emot och tittar upp i taket.

- Vad tror du om gotiskt ablativ?

- Möjligen flyttfågelsmotivet i förromantiken.

- Geijer?

- Eller kanske Esaias.

- Ska vi lyssna med Q?

Jag håller med och vi går ut i korridoren till Qvantssons dörr och går in. Han sitter i sin fåtölj vid bordet med en tår i ögat. Människor har det ibland. Fördelen med att aldrig knacka är att t ex en näsduk aldrig hinns upp och stryker bort. Qvantsson är ledsen på det sättet att man behöver några som lyssnar. Ogi och jag sitter tysta i två timmar och lyssnar tills Q är klar. Då tystnar han, tittar upp och säger:

- Så är det. Tack! Nu är jag hungrig. Ska vi?

Och frågan om gotiskt ablativ kan vi alltid ta efter lunch. Vi går nerför trapporna och ut i trädgården. Öppnar våra matlådor. Ogi kör med kåldolmar i dag och Q choriatiki. I min låda har jag egentrillade köttbullar, rester sen igår.

Det är fortfarande rätt varmt i trädgården och högt däruppe ser vi en plog av flyttfåglar sträcka söderut. Själv ser jag kanske lite dimmigare än de andra två, glasögonen ligger kvar på bordet i mitt rum. Och hur det nu kommer sig strömmar samtidigt Sinfonietta ut ur ett fönster över oss.

På så sätt kan man sitta där på sommarens sista dag och i varandras sällskap titta mot norr och utan alltför stort vemod åse ankomsten av september.

.