Ja, en häck hade jag en gång. Fast det var väl Ingers-Anders som hade den. Det var hans gård som på tre sidor var omsluten av den stora granhäcken. Längs den fjärde var en syrenhäck planterad. Så gården var omringad från alla håll och således mystisk. Vad dväljes månne för hårresande ting därinne, frågade jag mig och rös i min åttaåriga själ. När jag cyklade förbi fick jag en skymt av en spejande tomte eller spanande vätte i gräset inom den skyddande häcken.
Dessa väsen av knytt och oknytt trodde jag förstås inte på, men märkte tydligt att de blev flera allteftersom kvällen kom.
Ingers-Anders hade inget att göra med den Ingers-Olle jag skrev om förut, ingen släkting eller så. Ingers är ett vanligt gårdsnamn i Dalarna. Dessa herrar kunde inte vara mer olika. Ingers-Olle var en skogsmulle, en överlevare på det som skogen ger, kännaren av alla kantarellställen. Ingers-Anders var värdig som sin egen häck, alltid klädd i kostym och väst med silverrova, i handen bar han käpp, på huvudet en kullrig hatt.
Det var som om häcken var ryggraden och revbenen, från vilka byns kött förgrenade sig ut. Jag förstod att häcken stått där i evighet och skulle så göra även i nästa evighet.
Så dog Ingers-Anders, gården såldes och nya ägaren rev häcken, utplånade den.
Bara några spret kvar här och var. Såg ut som en haka som man inte rakat med rakapparat utan slitit upp varje strå med våld.
Inte det ringaste knytt eller oknytt gick att upptäcka i den nu blottade gräsmattan.
Det var av knytt och knott
och en och annan igelkott
mitt barnajag betraktades.
Innan häcken slaktades.
En osedd arm
av skräck och charm.
Och byn den vaktades.
Tills häcken slaktades.
Den gröna höga syn
som ringlat genom byn.
Häcken som aktades.
Innan den slaktades.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar