Den osynliga råttan

Råttor. Det finns inget värre. Inte för att de är exakt nr 1 på äckelskalan, men de befinner sig alltid därute i mörkret och till skillnad från andra djur som flyr människan, vill råttorna vara precis där människan är. För där är maten. När man går ute i mörkret kan de vara lite överallt, det gäller att föra lite oväsen, så man inte trampar rakt på dem. Inte bara stövla på.

Men också inte föra överdrivet mycket oväsen, bara lagom. Man vill ju inte att alla råttor inom en mils omkrets stannar upp: ”pst, vad var det, en människa, mat alltså, bra, då går vi dit”.

Men när mormor en kväll bad mig gå ner i källan på Hästberg och hämta upp något, kanske en pilsner till morfar, då väsnades jag inte så där lagom. Då försökte jag inte ge ett ljud ifrån mig när jag gick över gården, jag gick tyst som en, ja en mus.

Lidret var en stor svart fyrkant i mörkret. Jag måste in i det mörkret, för därinne till höger var källardörren. Om jag var tillräckligt tyst skulle mörkret inte höra mig, så resonerade jag. Som indianen Mjuka Mockasinen flöt jag osedd in i lidrets fyrkant, trevade med en försiktig hand tills jag nådde dörrhaken, lyfte på den, öppnade den knirkande dörren och tittade ner.

Ja, källaren var en brant stentrappa ner, längs väggarna på ömse sidor trähyllor med konservburkar med sånt som mormor saftat och syltat, ett jordgolv längst ner med potatis och pilsner- och läskbackar. För mig som stod där på kvällskvisten var det som att titta ner i ett sugande mörker till underjorden. Till vänster satt en strömbrytare, men den slog jag inte på, jag ville ju inte SE råttorna dessutom. Det räckte med att veta att de väntade på mig därnere.

Andningen litade jag inte på, så jag höll andan. Fötterna var mina enda bundsförvanter här, de visste vilka trappsteg som var lite korta och att vid tredje trappsteget var stenen lite sned. Väl framme därnere på jordgolvet var det fingrarna som tog över, trevade över flaskhalsarna, läsk var de med fliken man öppnade med, pilsner hade den runda vassa kapsylen.

På nerfärden var jag inte så rädd, för när jag väl hade jag tagit ett steg in i mörkret, så tänkte jag bara på utförandet, ett steg ner, sedan nästa steg. Och när jag stod därnere var koncentrationen enbart på att få tag i rätt slags flaska. Det var på uppfärden, när jag måste vända ryggen mot det som var i mörkret därnere, som skräcken kom.

Men jag gjorde då mitt trick, som jag kanske var ensam om i universum, jag låste min kropp så jag hade som en osynlig harnesk runt om mig, sen gick jag upp stel som en zombie.

Funkar varje gång. Med morfars pilsner i handen flöt jag således upp ur källaren och ut ur lidret. Först på gräsmattan låste jag upp min kropp igen och lät frossbrytningarna skölja över mig tills de ebbade ut. Det gör de ju alltid.

När jag kom in i köket igen och ställde morfars pilsner på diskbänken kunde mina syrror stirra på mig. ”Va? Har du varit i källaren? Ensam? I det här mörkret?”
På vilket jag under kvävning av en lätt gäspning kunde genmäla: ”Piece of cake”.   

.