Kurre & Åsa på råttjakt

Råttorna, hur-
såg dom ut?

Jag snodde runt. Såg mig om. Eller snarare ner. Jaha, de där två!

Kurre och Åsa stod på tangentbordet. Vid närmare betraktelse satt de förstås. Kurre på  K:et och Åsa lite högre upp till höger, på Å:et, dinglande med benen.

- Va? Vaddå? Vilka?

Åsa: Råttorna där i källaren.
Kurre: Var dom jätteläbbiga?

- Jaså, det där jag berättade om i förra inlägget? Nej, jag såg ingenting, det var ju svart som natten därnere. Och råttor? Nja, det var nog mer möss som-

K: Oj. Möss? Hur många då? Sprang- 
Å: dom omkring? Såg dom läskiga ut?

- Faktum är att jag såg nog aldrig några möss därnere nån gång. Utom EN mus en gång-

Å: Blev du rädd då?
K: Vad gjorde den?

- Rädd? Ja, det var jag nog. Men den gjorde ingenting. Den låg i en råttfälla. Och var död. Såg det ut som.

K: Såg du in-
Å: te efter?

- Njae, jag hade nog inte tid. Eller, ja det var ju inget att göra, den låg ju där orörlig liksom och det var ju inte den händelse jag berättade om utan vid ett annat tillfälle.

Å: Så det var inte råttor utan möss och inte flera utan bara en och- 
K: den var död och det var inte då utan vid ett helt annat tillfälle!

- Nu vet jag inte vad ni … förresten som jag sa så är det inte råttor jag är räddast för.

K: Vaddå? Vad
Å: är du rädd för?

- Jo, jag är rädd, sa jag … och Kurre och Åsa spetsade öronen … jag är rädd att detta inlägg slutar här.

Och man kan inte spetsa ögonen samtidigt som man spetsar öronen och fullkomligt osedd smög jag upp en hand mot avstängningsknappen, varvid detta pinsamma inlägg släcktes lika plötsligt som man blåser ut ett ljus.

.