Kap 10. SydVästra

SydVästra

Han satt med fötterna i kallt vatten på balkongen. Morgonen hade börjat med en extra sällsam skönsång från gråsparvarna och koltrastarna i trädgården, ja kanske framför allt gråsparvarna, det var de som hade det där tjirp tjirp, som sa till honom att nu är det morgon, nu är det ny dag, den ligger där framför dig som en väntande oplöjd åker i solskenet och all möjlighet är något obeskrivligt enormt och har inget slut.
      Egentligen behövde han inte kallvattnet om fötterna mer, det var mest i går eftersom han gick så mycket då, men det kändes skönt, han vaknade till. Bredvid honom stod en tom tekopp och ett fat med smulor från en kroa-sång. Han kom på att han glömt en av de sju. Han ställde sig upp mot balkongväggen, ena benet bakom, tänjde.
       När han gått in satt han en stund och tittade på kartan. Området låg där inom de fyra papperslapparna. Fyra avtickade. One to go. Skulle han slutföra planeringen idag? Skulle han gå in den i sig så allt blev klart? Eller finns den redan där någonstans bland alla ord, klar för dådet? Han tittade på anteckningsboken.
       Det tog mindre tid än någonsin att göra sig klar. Han hade blivit rutinerad på det här nu. Ryggan packad. Han sträckte sig in i badrummet över hyllan och släckte ljuset. Nycklar och allt med? Ja.
       Jag kommer alltid älska dig och det håller jag fast vid när jag nu släpper taget.
       Det var redan varmt i solen när han kom ut.

Han stod i hörnet Drive Down Alley-Hill Street mitt emot Bosse-Althoff-Apoteket. Tog av till höger men där Hill Street fortsatte under järnvägen, fortsatte han i stället in till vänster, vägen som gick bredvid järnvägen, Robber Luck Street. Han tog sig automatiskt åt plånboken, men lugnades av åsynen av de vackra almarna på vänster sida. Kanske en lugn gata ändå. På höger sida försökte träd också växa fram, men det var svårare precis där järnvägen gick. Träden sköt inte upp i höjden, men det blev en grön avbalkning där. Skolgård till vänster där de spelade pingis. Bara vänstra sidan intressant nu. Inhägnat stort område till vänster ända fram till South End Street. Korsade den gatan. Till vänster kan man köpa guldfiskar, konstaterade han.
       Nu vid framme vid Albright Avenue. Lite mindre än han hade trott, från när han såg den på kartan. Hade ingen grässträng i mitten. Don Peppino låg där och solade sig i hörnet där Not Berlin Street gick in, en pizzeria som helt ovetande var den sydvästraste punkten i Området.
      Gick Albright upp, avenyn låg verkligen i en uppförsbacke här. Den var dock lite avenyaktig trots avsaknad av mittsträng. Massor av affärer kantade den lilla avenyn. Kändes lite som Castle Avenue light, tänkte han. Och där? Protection Street. Inget av intresse, den gicktill höger.Men Husky Street gick till vänster. Han gick in där. Allé av almar. Ölfiket Jack´s direkt till höger. Höga nybyggda boningshus på ömse sidor.
       Nu South End Street. Han korsade den. I hörnet där till höger kunde man äta Börek. Här till vänster stort tegelrött Gymnasium. Inga ljud kom från lärdomssätet. Men alla är kanske på baksidan och spelar pingis. Fåglarna hade i alla fall sånglektioner i träden, funderade han, med blicken upp i de många träden som kantade skolan. Vägen gick hela kvarteret ända fram till posten, i hörnet där Hill Street kom. Han gick då tillbaka till Albright Avenue. Långsamt. För pennan raspade nu i anteckningsboken.

I hörnet Albright Avenue-Husky Street fanns en grönsakshandel med varorna utställda på gatan, han kom att tänka på Gudfadern-filmen. Han gick Går Albright fram, på vänster hand pizzerian La Mama, på höger hand en second-handaffär. En väg till höger nu. Vad hette den? Albright Avenue? Va? Där också? Han stod ju redan på den. Han fortsatte dock rakt fram på den Albright där han var. Kommer aldrig någon avtagsväg till vänster? Oj, här har de rivit ett helt hus, nästan halva kvarteret. Till vänster en blomsteraffär, Flower Paradise.
      Nästa avtagsväg var också till höger, en smal väg. Få se, vad hette den? Jaha, Broad Street. Precis, tänkte han. Fortsatte. En second hand till vänster.
       Plant Street nu. I högra hörnet där låg baren Albright Corner. Gick in på Plant Street. Det kändes som Sverige! Var var alla träd? Hade de glömt plantera dem? Just på denna gata, av alla? Jo, där var två jättelika björkar till vänster, lite Sverige igen. Och se, bredvid är ett antikvariat, litet och mycket charmigt. Mitt emot på högersidan en Children Swimming School. Jaha, är man barn här i stan och vill klara sig från vattnets faror så ska man antingen bo på Greenwood Avenue eller här.
      Kommen fram till South End Street konstaterade han att gatan tog slut. Han gjorde som förra gången, gick tillbaka, upptäckte att han redan hade bok och penna i handen, använde dem. Höll på att gå rakt in i ett enormt kastanjeträd och ett mindre men lika vackert körsbärsträd. Båda i blom. Man ska aldrig påstå att en gata är fattig på träd. Det är ingen gata här i stan.

Tillbaka på Albright Avenue igen. Nästa till vänster var Finland Street. nordiskt igen. Gick in där. Bostadshus på bägge sidor. Allé av almar. Här kände han sig som hemma igen. Bostadshusen till höger hade blåa balkonger till vit fasad, blåvitt gatans namn till ära, och vackra burspråk. Husen till vänster gick i enkelt rött.
      Nästa kvarter spottade vänstersidan upp sig, nu nästan slottsliknande hus, välskötta häckar, uppvuxna träd, burspråk i vitbrunt. Balkongerna hade sådana där pelare som de har i Grekland, tänkte han. Till höger uppförde man ett nytt bostadshus, en stor byggnadsplats bara, än så länge. Men vilken gata, den liksom andades välbeställd burgenhet! Därefter mynnade vägen ut i sig själv. Eller Finland Avenue, blev det nu. Bredare. Och med grässträng i mitten. Den avenyn hade han ju sett förut från andra hållet, när han tänkte på det.
      Gick tillbaka i sina steg nu. Vid nybygget blev han törstig, letade efter vattenflaskan som han hade glömt hemma. Nåväl. Fortsatte sedan Albright fram. Nästa avtagsväg var Finland Avenue. Just det, den korsade här. Han gick över den. Och där som ett trollslag morskade Albright Avenue upp sig, blev bred, fick mittsträng av gräs, precis som de andra avenyerna. Fina kastanjeträd till vänster här, konstaterade han.
       Han ville kila in nästa till vänster. Och där kom den! Det var Ellis Street. Mama mia, vilken kastanjeallé! Bostadshus även här på båda sidorna, nybyggt till höger, äldre till vänster. På höger sida en skola till. Herman Ellis School. Nu snurrade vägen till. Kom fram till en liten grästriangel, där vägen grenade ut sig på ömse sida och mynnade ut i Sailor´s Way, den korsade alltså Ellis Street. Han stannade, bara tittade på kastanjefägringen, stod still och tog in, tyckte att han inte behövde gå längre.
       Han vände om och gick tillbaka, kände att han inte bara var törstig utan hungrig också. Skrev och strök över och skrev i den svarta anteckningsboken.