Kap 9. Vandrarens Aftonsång

Vandrarens Aftonsång


Johann Wolfgang von Goethe föddes kl 18 på kvällen den 28 augusti 1749 i Frankfurt am Main.
       Den som googlar på honom märker att han i lika hög grad var vetenskapsman som författare. Han ägnade sig åt naturforskning, utvecklade sin egen färglära, upptäckte människokroppens mellankäkben och gav bland annat inspiration till Rudolf Steiners antroposofiska rörelse.
       Det ord som tidigast dyker upp för en läsare som vill se vilka insatser som författare han gjorde är ”romantiken”. Han var en av banbrytarna där. En av hans två stora mästerverk är Den unge Werthers lidanden, som han skrev när han var 25 år. Werthers hjärta blödde och blödde i den hopplösa kärleken till Charlotte och efter en berg- och dalbana av hopp och förtvivlan om att få sin åtrådda livskärlek, tog han sitt eget liv.
      Stora känslor. Fick man verkligen skriva så och på den tiden dessutom? Det fick man. Boken, skriven som en brevroman, hör nu till världslitteraturen (ett begrepp som Goethe själv myntade) och fick en enorm påverkan på människor. Napoleon sägs ha läst den sju gånger.
       Det andra av hans riktigt stora mästerverk är Faust, en historia om en man som ingick en pakt med djävulen, sålde sin själ helt enkelt. Många hade tidigare gett sig på den berättelsen. Den tidigaste lär vara Christopher ”Kit” Marlowe, en dramatiker samtida med William Shakespeare, så pass samtida att de är födda samma år, 1564. Marlowes pjäs The Tragical History of Doctor Faustus skrev han som 25-åring.
      Goethes Faust räknas som Faust-berättelsen med stort F. Härifrån kommer de bevingade orden ”pudelns kärna”, ett uttryck för den verkliga innebörden av något. En svart pudel kommer fram till Faust under en påskpromenad. Pudeln får följa med hem och förvandlas där till Mefistofeles, djävulen. Varpå Faust utbrister ”Det var alltså pudelns kärna!”. Goethe skrev dramat vid 58 års ålder. Den kallas Faust I.Han gjorde en ny version när han var 82 år gammal, Faust II, samma år som han gick ur tiden.

En ungdomsroman. Ett drama på ålderns höst. Två riktigt stora mästerverk. Men ett tredje räknas också dit. Det är en dikt på åtta rader.

Über allen Gipfeln                                                                 
ist Ruh,
in allen Wipfeln                                                                  
spürest du                                                                                       
kaum einen Hauch;                                                                 
die Vögelein schweigen im Walde,                                           
warte nur, balde                                                                 
ruhest du auch.                                                                 

Johann Wolfgang von Goethe skrev den på kvällen den 6 september 1780 med en blyertspenna på väggen i en jakthydda i Thüringen, inspirerad av den känsla som uppfyllde honom vid anblicken av kvällslandskapet på berget Kickelhahn. Dikten kallas ofta Über allen Gipfeln, men den heter egentligen Wandrers Nachtlied. Vandrarens Aftonsång.
      Goethe själv verkade inte ha betraktat dikten som annat än en enkel tillfällighetsdikt. Han skickade den inte till sin Charlotte von Stein och nämnde den inte ens i det brev han skickade till henne på kvällen samma dag han skrev dikten. Han tog med den i en diktsamling först 1815, 35 år efteråt.
      Vandrarens Aftonsång har blivit beundrad av en hel värld, läst, tolkad, omskriven, översatt. I Sverige ansåg Johannes Edfelt att dikten var ”det renaste och mest fulländade smycket i Goethes centrallyrik”. Han talade om ”en grandios enkelhet” och ”en oerhörd förtätning i språket”. Det gjorde också att dikten blev väldigt svåröversatt till ett annat språk.
      Trots det, eller just därför, har många över världen försökt. I Sverige den 12 september 1915 publicerades en översättning av dikten till svenska i Stockholms Dagblad. Översättningen blev utskälld efter noter och kallades pekoral med mera. Några debattinlägg följde i spåret och efter en vecka utlyste tidningen en pristävling om bästa översättning av Goethes dikt. Tidningsredaktionen blev dränkt av dikter, över 2 000 förslag skickades in.
      Utmaningen har även lockat kända svenska poeter, Heidenstam, Snoilsky, Anders Österling, Bo Bergman. Med blandat resultat. Man kan nog konstatera att den slutgiltiga översättningen till vårt språk inte har kommit. Om man samtidigt ska återge rimmen, rytmen, stämningen och innehållet är det lätt att det antingen blir nödrim eller haltar i rytmen. Eller att det blir för många tillägg som inte finns i dikten. Eller att man får en helt annan känsla när man läst den svenska översättningen än när man läst originalet. Dikten är en svår nöt att knäcka för den som vill översätta den till en dikt på sitt eget språk.
       Men eftersom den verkar så enkel och är så kort, vill många göra ett försök.

Goethes lilla aftonsång på åtta rader har dock vandrat genom seklerna lika oöversättlig som oöverträffad. Det berättas i sägner om dikten att Goethe någon gång under de sista åren av sitt liv återbesökte den där jakthyddan i Thüringen och fann att blyertsdikten på väggen stod kvar. Och att han då gick ner på knäna och grät.
       Det låter ju onekligen som att han då förstod att den var bra.