Kap 8. SydÖstra

SydÖstra 

Hela norra har jag gjort nu, förklarade han för gråsparven i granen. Ett krispigt tjirp fick han till svar. Ja, både NordVästra och NordÖstra, förtydligade han för koltrasten i björken. Vad den svarade visste han inte. Trädgården kvillrade och tjirpade och drillade från alla håll. Tankfullt drack han sitt nu nästan kalla te, tog en tugga till i kroa-sången, som han nu hade börjat kalla den, nyss inköpt färsk och varm från Lilas.
       Han hade vaknat av dem tidigt, trots drömmarna i natt. Det verkade som om de vågade sig närmare balkongen nu, han såg flera av dem i dag. Deras konsert strömmade in i honom och pennan halkade lätt fram över bladen i anteckningsboken. Den var nu fylld med en massa ord och anteckningar, många strykningar, ändringar.
       När han gått in från balkongen väntade han så länge som möjligt med att stänga balkongdörrarna. Warte nur balde, warte nur balde, tyckte han gråsparvarna sjöng därute. Annars hade han bestämt sig för att det var tjirpsom var deras läte. Det lät så där speciellt och fullt med strupe.
       Han släckte golvlampan som stod vid sängen och släckte sen i taket.
       I know your heart may be badly bruised, or even the victim of numerous knifings, but it will always heal, even if you don´t want it to.      Han gick ut i hallen. Alice blinkade grönt från golvet. Han kände efter i väskan om allt fanns med, klappade sig på fickan. Allt klart.

Den gröna statyn med Jesus som sträckte ut händerna mot en, var hans utgångspunkt i dag. SydÖstra började här på andra sidan Hill Street. Så fort han passerat den gröne Jesus bredde en kyrkogård ut sig på vänster hand. En stor. Han gick Busy Market Street den långa vägen längs kyrkogården, men han tyckte inte det var en tråkig väg. Han fick tid att tänka. Han hade inte velat gå på andra sidan. Där borta fanns det mest bostadhus och bilaffärer, bilverkstäder. Någon fågel från kyrkogården på andra sidan häcken höll honom sällskap med sin drillande sång, han gissade på bofink.
       Det var lätt att snava på trottoaren när man var ute och gick så här. Det berodde inte så mycket på den stora förekomsten av öl i staden, utan den stora förekomsten av träd. De många och långa rötterna fick trottoarstenarna att förskjuta sig lite här och där. Så är det på promenad här i stan, tänkte han, under fötterna har man rötterna.
       Nu först hade han kommit förbi kyrkogården, som avslutades med en djurkyrkogård och en väg kom här inte korsade utan gick till höger. Det var Sailor Way, som alltså fortsatte in i SydVästra. I hörnet där på andra sidan Busy Market Street låg lunchrestaurangen The Kitchen Chef. De hade öppet 06-15 och hade take-away också.
       På den här sidan då? Nån gata efter det att han gått förbi kyrkogården? Nej där var det bara lummigt. Jo, titta, en liten stig ledde in här till vänster. The Hen Path hette den. Som en grön tunnel in. Är man i en stad och stöter på en Hönans Stig, så är det svårt att bara gå förbi. Det gjorde han inte heller. Han gick in på stigen. På vänster sida hade han hela tiden kyrkogården, han anade den bakom alla träd, på höger sida såg han först en grön låda som man lämnar kläder i. Allt var grönt här. Fåglarna sjöng. På höger hand ett bostadsområde, fyrvåningshus i vackert grå färg, de nedre balkongerna låg nästan på marken. Nu svängde stigen av till höger, i hörnet där stod en kvinna i grön tröja och skakade kläder på balkongen.
      Nej, till höger fortsatte inte stigen, där hette vägen Quite Lost Street. Illavarslande. Han tog inte den, följde stigen rakt fram i stället, plötsligt svängde den till höger, förbi Waltzing Roddy Street. Där en väg till vänster, Misty Way. Vägen till höger då? Den hette också Misty Way!Han vände då tillbaka Waltzing Roddy västerut. Där passerade han Quite Lost Street igen och där gick sen ännu en väg till vänster. Läste på gatskylten, Slippery Weather Streethette den. Han drog öronen åt sig. I det här bostadsonrådet ska man nog inte valsa omkring mer. Fortsatte Waltzing Roddy rakt fram och kom ut på Busy Market Street igen. Med viss lättnad, kan man säga.

På andra sidan såg han en gata löpa in, Stone Street. Men dit gick han inte, fortsatte på vänster sida. Oj, vilket vackert bostadshus som han gick förbi, nybyggt i snygg grå färg med gula spetsfönster, en bostadsrättsförening såg det ut som. På andra sidan en ny avtagsväg, Stirring Street, såg han. Får kika på den nån annan gång. För nu var han framme vid en stor korsande väg, Local Bird Avenue, den sydliga utposten i hans Område.
       En riktig aveny alltså. I hörnet här efter skrädderiet fanns Euroshop. Han gick in där och kikade runt, märkte att där verkligen inte fanns nåt som han behövde. Och gick ut igen med en kasse fylld med inköpta varor, eftersom varje sak bara kostade precis 1 europapeng.
      Hmm, Local Bird Avenue. Han såg sig runt på gatan. En platanallé. Tvärs över gatan kände näsan att det var ett kebabställe, men han fortsatte väl på vänster sida även på denna väg, det gick ju bra att hålla vänster på Busy Market Street. En blomsteraffär här, resebyrå, frisör och glassbutiken Frank Henry, tobaksaffär, glasögonaffär, bageriet Lumber Jack. Local Bird Avenue var tydligen en stor affärsgata.
      Näsan drog honom nu tvärs över gatan ett ögonblick, till Krasselt´s Currywurst. En med eller utan skinn 1,70 europapengar, med bröd 1,90. Han tog med bröd, var hungrig. Gott bröd, fast inte lika gott som på Mevlana, för det är det inget bröd som är. Currykorven dock minst lika god här. Han tittade fascinerad när de gjorde i ordning den. Titta, de kryddade med curry! Så det var därför korven hette så. Han hade trott att det berodde på magen på nåt sätt. Att den kurrade. Törstig efter det goda mellanmålet letade han i väskan efter vattenflaskan, men den hade han glömt hemma. Till höger gick det en väg in, Rustle Street, men på andra sidan avenyn såg han nu ett fik, Sawade, för det stod något om te. Gick tillbaka över till vänster sida igen. Nej, Sawade var visst bara en butik för te och praliner, inget man kunde slå sig ner i och få sig något att dricka. Otur. Men så låg den också bredvid bekantingen Slippery Weather Street som mynnade ut här.
      Inte bara strupen utan även magen gjorde sig nu påmind, han gick vidare, blomsteraffären The Rose Pianist, vilket namn va, en djuraffär, apoteket Birgitta, vad stort det var, men där är det i alla fall nåt! La Focaccia! Där kan man få stenugnspizzor, läste han. Det räckte för magen som drog in honom dit, oaktat att stället låg i hörnet mot Quite Lost Street.

Han gick in. Stora bilder av skådespelare längs väggarna. Särskilt många av Sofia Scicolone, drottningen av italienska skådespelare, hon som tog sig namnet Sophia Loren efter den svenska skådespelaren Märta Torén. Passar ju bra här att beställa in drottningen av pizzor då, tänkte han, även om den inte är särskilt ovanlig. Men klassiker är klassiker därför att de alltid finns. Och efter en kort stund fick han in en ångande stenugnsbakad pizza Capricciosa. Han lät sig väl smaka.