Kap 10. forts

Åter på Albright igen kurrade det i magen och han gick in på första restaurang till vänster som han såg. Det blev en kinesisk. Sichuan, läste han på skylten. Han fick ett bra bord vid fönstret. Lät anteckningsboken vila nu, såg sig omkring i restaurangen i stället. Stor lokal, färgerna gick i rött och guld, stora glasmålningar i taket. Bara tre andra gäster utspridda i restaurangen. Vid bordet vid fönstret allra längst fram satt en kvinna med sin rullstolsburna mor. Släktskapet gick att förstå av kvinnans småprat. Mamman harklade sig hela tiden, verkade förvirrad. Men vem är inte förvirrad i denna värld?
      Längre in i lokalen satt en ensam tjej i 20-årsåldern vid ett bord. Hon hade hästsvans och såg ledsen ut. Han vände blicken utåt gatan. När han tittade ut på Albright Avenue såg den jättestor ut. Grässträngen i mitten var bredare nu och hade också stängsel. Här kunde man endast med fara för sitt liv rusa över gatan. Fara för sitt liv, tänkte han, och var tvungen att anteckna några ord.
       Nu reste sig dottern vid fönstret där framme, hon plockade ihop deras saker, satte på mamman hennes sjal, den hade samma nyans som de ljus-silver-beiga dukarna. Så ropade de glatt hej då till både servitrisen och oss andra i restaurangen. Ja, dottern i alla fall. Mamman harklade sig.
      Hans dumplings kom in nu. Dumplings är alltid dumplings. Och till det festade han på en flaska vatten naturell. Båda åkte ner med välbehag. Han bad att få betala och då såg han att det satt en kille vid hästsvansens bord. Var kom han ifrån? Hon såg inte ledsen ut längre.
       När han gick ut strömmade sober musik från taket.

Ute på gatan igen, gick han vidare. Affärer till höger. Ett jättehögt brunt plank löpte till vänster. Skumt. Men så var han framme vid en bekanting, Lower Citizen Street. Den kom från vänster och slutade här. Han vek in på den vägen. Både kastanjeträd och oxlar kantade. Någon hade hängt upp en sko i ett träd. Han tittade. Vad påminde det där om? En film. Den där med Anne Hech och Robert de Niro. Och Dustin Hoffman. Vad hette filmen? Han kom inte ihåg. Men där hade det varit massor med skor upphängda i träden i en scen.
       Han rycktes ur sina funderingar av en tegelröd byggnad till vänster som bröt av lite från de andra husen. En skola, kände han på sig. Ja, Grundskola, stod det. Alla arkitekter av skolor tänkte tydligen att fasaden, hur gör vi där, jo jag vet, vi slår till med rött tegel!
       En avtagsväg till höger kom han sedan till, Stirring Street. Fortsatte förbi. Och som om han hade frammanat den med tanken, dök där upp ännu en skola. Nu på andra sidan. Peaceful Bay School. Han gick över Stone Street, som korsade här. Förutom skolorna hade det hittills bara varit bostadshus så här långt söderut på Lower Citizen Street, men vackra. Apropå skönhet, nu gick han över den korsande Sailor´s Way. Njöt. Här snackar vi kastanjeallér!
       Därefter såg husen mer slitna ut, upprustningen hade inte hunnit fram dit. Så en avtagsväg till vänster. South End Street. Ja, den hade han stött på hela tiden idag, den gick tydligen rakt igenom hela SydVästra. Och började tydligen här. Han sneglade uppåt Lower Citizen Street, där borta kommer den fram till Hill Street och ovanför där hade han jag ju gått förut. Nej, South End Street blev det nu. Han svängde in dit runt byggnadsställningarna som stod där.

Almar tydligen på bägge sidor. Här korsades vägen. Ellis Street in till vänster med sina häckar och träd som hade slingrande murgröna som lianer. Och till höger Doris Street. Fantastisk kastanjeallé även där. Doris Street låg där som ett villaområde som tog igen sig i solen. Han fortsatte. Fina villor på båda sidorna, inhägnade av häckar och staket. Så kom han fram till en stor aveny. Finland Avenue, ja den hade han stött på flera gånger. Han gick över den. I hörnet där en kyrka, Evangelic-Lutheran Trinity Church. Eller Eva Church, som den oftast förkortas. Han kom ihåg det från boken han köpte på Wally´s.
      Villorna tog slut nu. Fyrvånings bostadshus i stället. Där hade han Plant Street till vänster. Fortsatte och hade nu vackra hus på båda sidor, rundlade balkonger, portar med välvda valv. Och så nu till höger Drive Down Alley. Åhå, om man kör den vägen neråt från Fire Back Street, så hamnar man alltså här. Den slutar här vid South End Street. Han beslöt gå vidare.
      Nästa kvarter var fortsatt påkostat och nybyggt. En av gårdarna hade en helt otrolig blodlönn. Han gick dit och tittade på den. Nej, det var inte lönn. Men det var blod nåt annat. Blod?Han halade fram anteckningsbok och penna och stod försjunken en stund.
      Tillbaka på South End Street tänkte han att den här gatan var lång. Få se nu, där borta såg han dock slutet på den, för där var bestämt den gröna avbalkningen mot järnvägen. Robber Luck Street alltså. Men innan han kom fram dit, korsades South End Street av Husky Street.
       Av ett infall, slog han in på den vägen nu en gång till. Gymnasiet igen till vänster. Men så kom han till en väg till höger, den hade han inte sett förra gången han gick här. Va? Bosse Althoff Street! Vad är detta? Har den gamle 400-meterslöparen från 60-talet fått en gata uppkallad efter sig? Otroligt! Självklart slog han in på Bosses gata.