Kap 4. Andra Sidan Järnvägen

Andra Sidan Järnvägen


Men det där var väl inte väckarklockan? Han vaknade så mjukt ur sitt sovande mörker att han inte fattade var han var någonstans. Gråsparvarna. Jaha, jag är här. Kände sig avslappnad, inte ens sömnig, sträckte på sig och tog den första stretchövningen i sängen, den där med benen raka, låg på rygg och sträckte benet rakt upp. Nåja, så rakt det gick. Tjirp tjirp hela tiden från trädgården. Tjir tjirp. Han gick upp och drog ifrån de långa gardinerna, öppnade dubbeldörrarna, så morgonsången släpptes in. Som vanligt såg han dem inte, bara hörde. Så här skulle man ha det, tänkte han. Så här.
       Sen badrummet. Och bäddade lite snabbt. Gjorde resten av stretchningarna. Diskade undan, det var lite mer än i går morse. Koppar och fat upp i diskstället och ställde upp borsten på sin blåa plupp. Sätta på vattenkokaren kanske. Nej, vänta. Han drog på sig något och försvann ut genom dörren. Ett klick när den gick igen.
       Ut genom de öppna balkongdörrarna ljöd plötsligt skrällandet av en väckarklocka, försökte överrösta det kvintillerande drillandet och tjirpandet från gråsparvarna, ringde och ringde och gav till slut upp, gråsparvarnas sång fortsatte.
       När han kom in igen, satte han direkt på vattenkokaren, ställde fram för frukost. Men ingen ostmacka idag. I stället tog han upp en croissant ur påsen, ännu varm. Han hade sett i igår på Drömmen att de hade ett Lilas bageri där. Satte sig på balkongen, åt croissant och drack från tekoppen. Några gråsparvar på gräset, så små de var, han tittade på deras brun-spräckliga hopp runt tuvorna. Granarna och björkarna stod som en skog runtom. Han började tyst inom sig läsa den där dikten igen, den där korta om fåglarna och skogen, den enda han kunde utantill egentligen. Han grep pennan, som aldrig var långt bort. Och satt där en stund. Lyssnade. Skrev.
       När han gjort sig klar att gå ut, stängde han balkongdörrarna och släckte golvlampan, där den stod vid diskbänken. Nycklarna, hade han dem? Ja. Gick ut och låste dörren med två varv. Alltid svalt här i trappen. Såg nu att dörren var blå med en sån där dragning åt en annan färg. Samma blåa färg som på fönsterluckorna som mormor hade på landet, tänkte han.

Mot andra sidan järnvägen! Han kände det som en enda pigg förväntan inom sig. Tog vägen via den nedsänkta parken, de tolv trappstegen ner, inga andra människor där än, men många gräsänder i vattenbassängen. Drog in doften från syrenerna och när han var ute ur parken gick han Lower Citizen Street upp, den var nog närmast till stationen.
       Vid Fire Back Station stod han och tvekade vid de tre möjligheterna. Alien Street, nej den gick bara bredvid järnvägen, rakt fram kanske där Fire Back Street fortsatte nerför backen, nej Lovely Mountain Street valde han. En indisk restaurant, Aastha, där i vänstra hörnet, affären Bord & Stol till höger, gatan lutade svagt nedåt. Hade väl varit ett vackert berg här förr. Gott om affärer. Första korsande gata var Holestone Street, i hörnet pizzerian Cosa Nostra. I huvudet flöt upp bilder av Sicilien, låga stenmurar och lönnmord. Han kände efter. Ja, anteckningsboken var där. Liksom pennan.
       Så var han framme vid en trafikrundel. Stor väg korsade, Castle Avenue. Och platsen hette Author Wally Plaza. Aha, den där med bokhandeln på Busy Market Street. Men han gick tillbaka i sina steg och tog i stället in till höger vid Holestone Street. Vart gick den? En vacker skuggad allé och med en stor hängande björk på vänster sida. Han korsade Fire Back Stret och fortsatte till en öppning där olika vägar svängde ihop. Alien Street mynnade också ut här i en gata som hette Flower Street. I hörnet till Flower Street låg ett minimalt torg, Jacky´s Place. Vackra hus där. Runt hörnet visste han nästan vad som väntade, en stor blomsterhandel! Blommor i byttor ute på gatan. Han fick en känsla av Eliza Doolittle i Pygmalion.
       När han svängde runt nästa hörn fick han dock syn på något som han definitivt inte väntat sig. Där hängande över Castle Avenue var ett stort Ufo! Dess stora, glimmande, olikfärgade, fyrkantiga ögon insektsblickade ut mot oss små människor. Nu kom han ihåg att han läst nåt om det i boken från Wally´s.
      ”Ufot bara landade där 1976 och har liksom blivit kvar sedan dess. Det skrämmer bara slag på den som först ser den, sen blir man van, jaha det där rymdskeppet bara och så rycker man på axlarna. UFO, ja, flyingär det ju inte längre, men unidentified objectbeskriver det rätt bra. En dristig medborgare lyckades en gång med konststycket att mäta Ufot så vi vet nu att det är 47 meter högt. Men det är också allt vi vet. Där slutar mänsklig vetenskap och the great unknowntar vid.”
       Han ryste lite, men hittade några trappor dit upp till Ufogatan. Här var onekligen en annan värld. När han kommit ända vägen upp, kom han lika snabbt ner igen. Det var inte de obeskrivligt nerklottrade väggarna, inte ens den skarpa lukten som på intet sätt påminde om butiken på Flower Street, det var åsynen där uppe, som snabbt fick ner honom därifrån! Ingen trottoar fanns längs vägen där, bara bilar, i en slags inhägnad parkering där han kom upp. En gata mitt i en stad där människor inte fick sätta sin fot! Mitt under ett Ufo!