Talgdanken i trappen

Det finns något på franska som kallas
”l´esprit descalier”. Jag har aldrig hört något bra svenskt uttryck för detta, men vi kan väl kalla det ”talgdanken i trappen”. Det där man skulle säga och inte kommer på förrän efteråt, när det är för sent. Som när man besökt någon och säger hej då, stänger dörren och går nerför trappen och DÅ SLÅR DET EN, talgdanken kommer, ”det var ju SÅ jag skulle ha sagt”.

På Bokmässan i Göteborg i förra helgen råkade jag ut för det.

Jag satt i poesirummet och det var dags för mig att gå upp på scenen för min 10 minuters läsning ur min diktbok Kärleken tar för lång tid. Tio minuter är ju lite knapp tid och jag hade förberett mig på vilka dikter jag skulle läsa upp, så att jag fick med så många som möjligt av de som var störst vits att jag läste. Vilket innebar att jag inte skulle prata bort en massa tid på kringsnack. Men ändå säga nåt som presentation, så att publiken i alla fall fick någon hum om vem jag var. Vilket i sin tur innebär att jag hade bestämt mig för vilken kortkort sak jag skulle säga om mig själv innan jag började läsa dikterna.

När kvinnan som höll i mötet skulle påannonsera mig med några ord tog hon fasta på Blackeberg (i min bok stod det att det var där jag växte upp) och sade nåt om att jag ”kom från vampyrernas Blackeberg”. Den vinkeln hade jag inte tänkt på, att det är det som Blackeberg är mest känt för i dag (John Ajvides bok och numera film).

Och jag gick upp och sa bara det kortkorta jag hade tänkt säga och gjorde sedan uppläsningen.

När jag klivit av scenen tänkte jag ...
men varför sa jag inte nåt om Blackeberg jag också, jag hade kunnat haka på där, när publiken ändå hade fått vampyrtanken introducerad för sig, jag hade ju lätt kunnat säga ”ja så här ser en vampyr ut om ni undrar, men skämt åsido … i alla fall är min bok röd som blod” och så hade jag kunnat hålla upp boken och den kortkorta intron var klar.
Med kanske något litet skratt från publiken.

Så skulle jag förstås ha gjort. Men den talgdanken kom jag inte på förrän ”i trappen”. Efteråt.
Hade jag tänkt på det så hade jag kanske gått över bron bättre där i början och därmed sluppit få fatt i fel nervositet och sluppit bli torr i munnen och kunnat känna mig mer helnöjd med min insats.

Eftertankens kranka talgdank.

Men en lärdom kan dras. Att vara mer i nuet och ha inställningen att fånga tillfället i flykten. Mer mindfulness och mindre seghet.

Så att inte ”kärleken tar för lång tid”.
.