Värmlänning med stort D

Jag hade tre husgudar när jag var liten. De första tre som drabbade mig med lyrik. Jag var väl som en stor torr trasa, redo att suga i mig, när jag alltså snavade över de här tre. Den första var värmlänning. 



Värmlänning?
Ja. Och hette Esaias Tegnér. Googlar man på honom ser man att han var professor i grekiska när han var 30 år och satt i Svenska Akademien när han var 36. Ett sånt där geni som kan skrämma slag på en. Men jag visste inte det då, och jag tvingades aldrig att läsa Tegnér av nån elak lärare eller så. Jag bara råkade läsa hans dikter och kippade efter andan. För mig var han Diktaren med stort D.



Rimmade han?
Det här var vid första halvan av 1800-talet och då fanns inga orimmade dikter. Sånt kom långt senare. Och Tegnér kunde förstås alla klassiska versmått (ex. alexandrin) och även fornnordiska versmått (ex. knittel), vilket han excellerade i. Men det var inte det som impade på mig. 



Kärleksdikter?

Nu börjar vi närma oss. Men ändå inte. Han kallas av litteraturhistorien för nyromantiker. Men det var inte för några kärleksdikter - som vi menar med kärleksdikter - för sådana skrev han inte, dikterna var nästan enbart idédikter, med det egna diktjaget osynligt. Men han var den okrönte kejsaren av personifiering. Naturen, idéer och ideal får liv i ett fantastiskt bildspråk.



Vems Diktare var han?

Han var en klassisk diktare, som länge var berömd och beundrad, men numera så gott som glömd.
Men hos Tage Danielsson finns han. Yes, sir! I sin ”Samlade dikter 1967-1967” skriver Tage Danielsson den långa slutdikten (om grammofon-eran i Sverige) helt i Esaias Tegnérs stil i en elegant parafras på ”Akademisången 1836". En förtäckt men kärleksfull hyllning till mästaren Tegnér från mästaren Danielsson. Som skriver i förordet till dikten ”Förlåt, Esaias! Jag snor en del av dej. Bli inte arg! Ligg kvar!”

Så åtminstone är han Tages och min Diktare. 



Vad skrev han för dikter?
Diktare ska, precis som alper och berg, bedömas efter topparna, inte dipparna. Många av hans dikter är för tendentiösa för mig och även ett av hans mästerverk, mastodontverket "Fritjofs Saga", är väl svårtuggat i dag.

Men det är ovidkommande.
Det inledande alexandrin-partiet i diktverket "Svea" älskade jag att läsa. 

Och framför allt ”Det eviga”. Som börjar:


Väl formar den starke med svärdet sin värld,

väl flyga som örnar hans rykten;

men någon gång brytes det vandrande svärd

och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.

Sedan följer några sköna strofer där Det sköna, Det rätta och Det sanna personifieras. Och dikten mynnar ut i dessa slutrader:

Vad tiden dig gav må du ge igen,
blott det eviga bor i ditt hjärta än.

Jag golvas varje gång jag läser den. ”Det eviga” är Tegnérs Mount Everest. Och han var 28 år när han skrev den.
.