Mannen som härmade en orgel

Oktober kom och det blev genast lite mörkare i det här landet. Och då tänker jag inte bara på vädret.
Mannen som kunde härma en orgel gick ur tiden den 1 oktober. Han var förstås känd för ett oräkneligt antal andra ting, men detta är för mig det märkligaste.

Povel Ramel skriver i "Följ mig bakåt vägen", 1992, om sitt första möte med honom. Han kom till Povel på dåvarande Radiotjänst för att han hade "en del konstigheter att visa upp", som han sa. En av dessa var att härma en orgel. Hör här hur Povel beskriver det.

"Ut ur denne långe bassångare vällde med ens de mest säregna ljudslingor - det var ingen tvekan om att de nästan kusligt väl härmade en så kallad biograforgel, eller en "fjärrorgel", som det också hette. Skickligt karikerades en sådans alla olater; snyftiga vibraton och våldsamt svällande toner i tvära kast mellan ljust och mörkt. Hjälpt av någon sorts märkliga svalgmanövrer lyckades mannen också få ljudet till att eka på ett alldeles övertygande ihåligt sätt. Det hela var på en gång fascinerande, rörande och komiskt."

Och därefter kontrakterades han av Povel Ramel och kom att uppträda i en otrolig massa knäppupp-revyer, denne "fascinerande, rörande och komiska" man som förstås var Martin Ljung.

Listan blir lång över alla nummer han förevigade på scenen och i studion genom åren: Rock-Fnykis, Vikingen, Fingal Olsson, Svarta Malin, Spader Madame och filmen Äppelkriget m m. Som Vikingen gjorde han mitt i monologen en plötslig saltomortal bakåt och landade på fötterna som en katt, lugnt fortsättande sin monolog. Ett litet prov på "fysisk humor" à la Ljung.

Min favorit var Ester, det numret växte jag upp med, det blev ett stående skämt bland oss ungar att i tid och otid hojta till varandra: "glöm inte smöret, Ester!"

Han var en mästare i konsten att använda pauser i komiken, ungefär som en konstnär med sina exakta färger, och spelade på publiken som, ja på en orgel. Lyssna t ex på låten "Jasså" som han spelade in tillsammans med Brita Borg.

Hans komedikonst och spännvidd går inte att hänföra till något speciellt fack. Som varje geni skapade han sitt eget säregna fack.

Jag såg honom live en enda gång. En lång, vithårig, vänlig gentleman som promenerade mot Östermalmshallen och gjorde något så ovanligt som att le mot människorna han mötte. På ett så nyfiket och avväpnande sätt. Älskligt och älskansvärt.

Oktober har kommit. Med ett lite större mörker. Men med långa stjälkar av grönt och rött och vitt lyser ljungen.
.