Sången från bomullsplantagen

I en film eller flera som jag tror att jag sett någon gång, arbetar svarta slavar på ett bomullsfält. Svetten blänker omkring dem liksom flugorna. En unison sång hörs från arbetarna, gungar med dem, får dem att fortsätta, får dem att härda ut.

På stigen bredvid bomullsfältet rider plantageägaren bredvid en gäst och utbrister stolt: se vad de trivs att jobba för mig, de till och med sjunger!

Man hör det man vill höra, det som får hjulen att rulla vidare.

Inryckta soldater på femmilamarsch. Till slut blir det sång även från dem. För varje refräng suddas den bort lite mer, den där vetskapen om den oändliga sträcka som återstår att gå, och medvetandet om de allt skavdare och trasiga fötterna. Och kanske kaptenen/översten i något rullande fordon bredvid utbrister: lyssna där på mina mannar, hur glatt de utför sina uppgifter med en sång på läpparna!

Här på jobbet har vi en medarbetarundersökning. Frågor om jobb, chef och trivsel skickas ut och besvaras digitalt. För att det är för många anställda för att chefen ska prata direkt med dem. Och svaren aggregeras ihop i kluster. Så att det på ett svävande sätt ser rätt hyfsat ut och se vad högt i tak det är på företaget och vad alla trivs och vad bra jag är ändå tänker chefen och sätter in pärmen i hyllan bredvid förra årets undersökning.

Ridande vidare framåt. Man hör det man vill höra. Hjulen fortsätter ju rulla. Genom historien ändras förstås dimensionerna hur mycket som helst, men det lurar ingen. Principen är samma.

Hör du nåt genom luften som surrar?

Då kan det vara en sång som stiger från den här bomullsplantagen.

Och kanske även från din?
.