Shalobotínya och karlsloken

Det var en gång en kvinna som hette Shalobotínya. Hon hade röda rockiga lockar. Hon hade också en karlslok hemma. Som hette herr Andersson. Det där med karlslok var det egentligen inte så farligt med. Hon gillade ju karlslo ... herr Andersson skarpt. Och de var beringade och allt.
Det vara bara för att det var så likt myrslok. Och myrslok låter lite ballt. Och passade till herr Anderssons slokmustascher.

Shalobotínya jobbade på Omorganisation AB. Där ägnade man sig åt att omorganisera sig. Så snart en omorganisation kunde misstänkas ha börjat sätta sig och företagsledningen med stigande oro åsåg hur några i personalen började snegla mot vanligt arbete av icke-omorganisations-karaktär, då utgick från ledningen ett påbud att hela företaget skulle omorganisera sig.

Shalobotínyas jobb var att stå i receptionen och dela ut gula notislappar till folk så de visste var de skulle jobba nånstans den dagen. Om det inte stod nåt annat på hennes notislapp, förstås.

Vilket det gjorde i dag. På Shalobotínyas lapp kunde hon läsa: "Grattis! Du är vd i dag!" Fint, tänkte hon, och bestämde att de inte skulle omorganisera något den dagen, utan alla skulle jobba som vanligt. Ett förvånat sus gick då genom hela Omorganisation AB från den mörkaste vrån i garaget längst ner till det ljusaste direktionsrummet högst upp.

Det gav henne tid att tänka på sin karlslok. Herr Andersson, ni vet. Det var han som hade matjouren i dag. Han jobbade på nätknypplingsfirman Bloggman, Bloggman och Bloggman. Och Shalobotínya gick nu in på herr Anderssons blogg. Den här gången var det en enkel match. Det var bara att ta vartannat ord, multiplicera det med gårdagens inlägg och dra ifrån dagens datum så var krypteringen löst: ”räkor i kväll!”
Det var inte utan att hon därvid slickade sig lite om munnen.

När hon kom hem var han redan hemma. Han stod som vanligt och balanserade med ena benet på sin gymnastikskiva av gult skumgummi. På bordet stod redan två skålar med tinade räkor, en majonnästub och en uppkorkad vinflaska med två glas. Och brödrosten var framtagen.

Vissa kvällar har en mjukhet som sänker sig ner över den som vistas i dem, man kan känna det som en melodi som liksom byter luft inom en, från skrovligt till lent.

Det här var en sådan kväll. Hösten spretade med sina alltmer frostnupna guldlövsfingrar som en hälsning utanför fönstret.

Båda satt vid bordet. Shalobotínya med sina röda lockar och läppar, bäggedera lika intagande organiserade å hennes ansikte. Herr Andersson med icke-slokande mustascher, för tillfället utan vare sig gul gympaskiva eller krypterad blogg.

Samtidigt sträckte de sig över de blänkande räkorna. Och samtidigt slog klockan åtta. Dags för Scoobidoo på teve.
.