Värmlänning med stort S

Nu har vi kommit fram till den siste av de tre husgudar jag hade som ung, de där som drabbade mig så med sin lyrik att jag inte kom undan.
Den här tredje då? Ja, till en början kan man konstatera att han var värmlänning.

Värmlänning? Han också?
Ja, av någon anledning var alla tre värmlänningar. Och i synnerhet denna, Gustaf Fröding. Han skrev
t o m en hel diktsamling på värmländska: Räggler och paschaser.
Fast det var förstås hans rikssvenska dikter jag läste. Han öppnade världar för mig om vad som gick att åstadkomma med en penna.
Om Tegnér var Diktaren och Ferlin var Poeten så var Fröding Skalden med stort S. Skillnaden mellan de tre nyanserna diktare/poet/skald kan jag inte reda ut så noga, men på det här sättet var alla de tre den bäste. I bröstet på Göran junior.

Rimmade han?
Ja, det kan du hoppa upp och sätta dig på. Han är rimkonstens mästare i svensk lyrik. Han har en otrolig känsla för rim, rytm och musik i sina texter. Läs "Den gamla goda tiden" (ur Nya Dikter, 1894). Eller "Det var dans bort i vägen" (ur Gitarr och dragharmonika, 1891) - eller lyssna på den, den har tonsatts och spelats in på ett lysande sätt av några andra värmlänningar, Sven-Ingvars.

Kärleksdikter?
Han har många dikter om olycklig och hopplös kärlek, skriven med den vassa smärta som bara det självupplevda kan ge. Detta var en livssorg hos Fröding. Han skaldade sig ur sitt amorösa inferno med en sagolik dikt, "En morgondröm" som till hans förtvivlan blev åtalad för att vara "sedlighetssårande". Detta blev en svår knäck för den känslige Fröding.

Vems skald var han?
Han var de utstöttas skald, de missanpassades, de som tvingades titta på från sidan. Rätt långt ifrån Ferlins situation, som i likhet med sitt alter ego Busen Fabian gärna gick på händer och bröt arm med de andra bohemerna. Frödings alter ego var snarare det vederstyggliga trollet i "Ett gammalt bergtroll" (ur Stänk och flikar, 1896). Även den dikten finns inspelad, på ett oefterhärmligt sätt av Cornelis Vreeswijk.

Vad skrev han mer för dikter?
Öppna hans samling Gitarr och dragharmonika och det trillar ut ett radband av roliga, frodiga och virtuosa dikter som hör till den svenska lyrikskatten, t ex "Våran prost", "Vallarelåt", "En fattig munk från Skara", "Jonte och Brunte", "Världens gång" m fl. När man läser denna diktsamling är det ofattbart att den skrevs för 119 år sedan.

Och i hans Nya Dikter finns "Skalden Wennerbom" (en dikt jag beundrat omåttligt under åren), "Säv, säv, susa" (alla onomatopoeteiska dikters dikt) och "Hans Högvördighet biskopen i Växjö" (om Tegnér! - ett husgudsmöte alltså). Och hans "Klown Klopopisky" skar i mig när jag läste den första gången.

Gustaf Fröding i ett nötskal tycker jag att man hittar i "En ghasel" (ur Gitarr och dragharmonika). Den börjar så här:

Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,
det är så skönt att se, hur livet sjuder
och kastar höga böljor upp mot gallret,
så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.

Sedan följer två strofer och dikten avslutas på detta sätt:

Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
- det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas, krossas gallret.

Jag tror att om försynen velat det så att han inte fötts i Sverige utan i stället skrivit på ett språk som engelskan, hade han hört till världslitteraturen. Och sopat marken med fixstjärnor som Keats, Shelly, Byron och Dylan Thomas.

Detta utstötta bergatroll från Värmland.
.