Miki, Salasso och Windy

En av dem var i medelåldern, rätt mager och med en Davy-Crockett-mössa på huvudet. Alltså en mössa av tvättbjörn med svansen hängande kvar. För att visa att han var en trapper, en stigfinnare i den terräng där annars bara indianer och vilda djur känner sig hemma. Windy hette han. Kort och gott.

Den andre var i samma ålder, men med fryntlig mage och huvudet prytt av en svart kubb. Ett apart utseende i sammanhanget alltså. Egentligen var han ju doktor också. Doktor Salasso, men det där med doktor skippade han oftast. Lite påminde han allt om Ingers-Anders från min barndomsby. Nähä? Du kände inte honom? Sorry, completely forgot.

I alla fall. Så olika de var och ändå som ler och långhalm de två. Det som förenade dem var att de hade humor, var rättrådiga och - det får väl erkännas - lite glada i flaskan. Och hade skäggstubb. Det sistnämnda var tämligen ovanligt på den tiden bland the good guys, alltså snällingarna. Det privilegiet, att slarva med rakningen, var annars uteslutande förbehållet the bad guys, alltså elakingarna.

Den kille som gjorde dem till en trio var väldigt ung, under de 20, slätrakad och prydlig. Han var deras chef, kapten i Nevada Rangers. Kapten Miki. Med en stor cowboyhatt, som han alltid hade på ryggen i en läderrem runt halsen. Observera det, alltid på ryggen. Urcoolt med andra ord. När de tre gick in på en bar beställde de sina favoritdrycker - Salasso och Windy whisky och Miki mjölk. Detta med ett glas mjölk känns ju igen från Fantomen Den Vandrande Vålnaden, men vem som var först av de två vet jag inte.

Miki, Salasso och Windy bodde i en tidning som var märkligt liten. Som en tredjedels vanlig serietidning ungefär. När jag googlar på det står det att den hade måtten 12 x 17 cm och antalet sidor var bara 20. Kort och gott.

Varför jag pratar om dessa? Stårryn omkring dem var inget speciellt, bara det vanliga pucklandet på bovar. Men de tre karaktärerna (som det heter på nusvenska) fascinerade mig enormt. Det där med hatten på ryggen. Och Ingers-Anders. Och alla tre så olika, men en enhet, helhet ihop.

Den som lusläst min blogg vet att berätta att de tre skymtat förbi redan tidigare här. I Decembersaga nr 15 i fjol. Den med åsnan.

"Vilda Västern" var det föga fantasifulla namnet på denna tidning, som ligger kvar i någon av mina hjärnvindlingar sedan 10-årsåldern. Den låg så fint i handen. Och doftade gott. Innehållet i en tidning är förvisso inte av underordnad betydelse. Men det viktigaste är att den luktar bra.
.