Evert Dylan och Bob Taube

En sak som ingen tänkt på - eller i alla fall aldrig nämnt eller skrivit något om - är likheten mellan Bob Dylan och Evert Taube.

Att de skrev och sjöng sina egna sånger? Nä, hur många gör inte det?
Att de sjunger hest? Nä, samma sak där. Det gör många, hesheten är en del av det som gör en röst njutbar att lyssna på.

Nej, det jag tänker på är att båda är narrativa låtdiktare. De berättar historier i sina låtar. Andra kanske också gör det då och då, men inte som Evert och Bob. De gör det, i stort sett, alltid. Här har vi två födda berättare. Det är action. Massor med verb.

Dit kom jag ridande en afton i april … Strike another match, let´s start anew … Den skälver den barnsliga hand som jag kysst …

Och det mest berättande man kan tänka sig: dialoger mitt i låtarna! Det är det inte många låtskrivare som kör med. Men hos Taube fullkomligt myllrar det av dialoger i texterna. "Fritjof och Carmencita", "Rosa på bal", "Den glade bagarn i San Remo". Välj vilken som helst, ska du se.

Och de finns även ymnigt hos Dylan, fast man kanske inte tänker på det. T ex den här. Låten "Highlands" från albumet Time Out Of Mind. Omkring 16 minuter lång, nånstans i mitten sjunger Dylan att han går in på ett fik. Han och servitrisen börjar prata med varann:

Then she says: "I know you´re an artist. Draw a picture of me!"
I say: "I would if I could, but I don´t do sketches from memory".
"Well", she says, "I´m right here in front of you, or haven´t you looked?"
I say: "All right, I know, but I don´t have my drawing book."
She gives me a napkin, says: "You can do it on that."
I say: "Yes I could, but I don´t know where my pencil is at."
She pulls one out from behind her ear
and says: "All right now, go ahead, draw me, I´m standing right here!"
I make a few lines and I show it for her to see.
Well, she takes the napkin and throw it back and says:
"That don´t look a thing like me!"
I said: "Oh, kind miss, it most certainly does."
She says: "You must be joking." I say: "I wish I was!"

Låten handlar om Bob Dylans längtan till bergen. Den här dialogen med servitrisen är egentligen en ganska ovidkommande utvikning, har ingen bäring på det som låten handlar om. Men Dylan gillar att berätta och dialogen finns där instoppad mitt i denna maxlånga låt. Och det lugna gungande blueskompet till den här sköna dialogen och hela låten ...
En skimrande pärla i Dylans produktion.

… Tärnan har fått ungar och dyker i vår vik … Kom inte ut, Florindo, det drar …
det glittrar av versrader i mig från Dylans omaka nordiska kompis.

Fast då hör jag Cornelis Vreeswijk som från ett ulligt moln däruppe: du, medborgaren, det där fanns också i mina låtar!

Och från molnet bredvid tycker jag mig höra Olle Adolfsson instämma: Alldeles. Och ävenså i mina.

Och innan fler börjar hoa från molntapparna, bloggar jag ut.
.