Spjutkastar-Elsa och muttrarna

Hon hette Elsa. Och var vår klassföreståndare på mellanstadiet. Hon hade hårda nypor. Och då menar jag bokstavligen.

Hon hade nämligen varit spjutkastare. Det sas att hon varit i Sverige-eliten. Hon var alltså ingen man muckade med. Var det någon som var stökig så kunde hon bara gå in i skocken och LYFTA bort den stökige i nackskinnet. Man var nog lite mallig att man hade en så imponerande dam som klassföreståndare.

En stor grej på den tiden var när det var film. Då kunde Elsa komma in i klassrummet – som hon gjorde den här gången som jag tänker på – och säga, när vi satt oss: ”den här timmen ska vi se en film om –” och ingen hörde på fortsättningen. Vad filmen handlade om, vem brydde sig om det? En euforisk våg av VAJERT gick igenom klassen. För detta innebar bio mitt på dan i plugget!

Vi lämnade klassrummet och ställde oss på ett långt led två och två i korridoren och först när Elsa tyckte det var tillräckligt lugnt och tyst så fick vi marschera genom skolan till filmsalen, där mörkläggning och filmvisning, stämning, mystik och pirrig förväntan låg och väntade på oss.

Framme vid filmsalen stannade vi och ställde upp oss på led för inmarsch, några stökade och pratade bakom mig, nån knuffade till mig, jag vände mig om för att se om det var Berra eller Hasse eller vem det var.

Då slog blixten ner. En eld högg in i min nacke som en skallerorm, allt blev bara en hjärndunkande glödgande smärta. Jag fattade ingenting, jag kunde inte andas eller röra mig men lättade ändå från golvet, drogs ut ur skocken, dinglande i Elsas nypor.

Jag minns inte vad som hände sen. Inte vad hon sa, inte om hon insåg att hon huggit tag i fel grabb eller ej, inte om jag sen fick se filmen, men det fick jag väl kanske, fick förmodligen ställa mig sist i ledet som straff. Jag vet inte.

Det enda jag minns är mina känslor. Först en enda stor förvåning. Sedan chocken. Smärtan. Indignationen över orättvisan och övergreppet. Och till sist – måste jag erkänna – hatet. Som låg kvar i mig en lång tid efter det att den bultande svullnaden i nacken till slut försvann.

Hat försvinner. Men med hjälp av hat kan man förstå varför t ex egyptierna revolterade i våras. Har man aldrig känt hat, förstår man egentligen inte vad dom bråkar för.

Hat försvinner. Det försvann för mig, förstås, och ersattes av kunskap och erfarenhet. Men det här gör att jag så väl förstod vad August Strindberg skrev om i kapitlet om Johan och muttrarna i Tjänstekvinnans son. För den berättelsen kan man inte förstå om man läser med huvudet. Man måste läsa med kroppen.
.