Masen från himlen

På lunchen idag hade jag vägarna över Hötorget. Men vid Orfeistatyn hörde jag en bekant stämma som liksom flöt ut till mig ur Konserthuset.

Jag följde efter rösten uppför trapporna och in i Konserthuset, precis som man känner en doft av söndagsstek från ett hus och följer näsan in i köket.

Och så gick jag rakt in i en utställning som de hade för honom där. Masen från Borlänge. Världen störste. I år hundra år sedan han föddes.

Det var skärmar med biologiska data om honom, man såg att han hann bara leva 49 år. Det var bilder på honom som lillgrabben tillsammans med bröderna Gösta och Olle och pappa David på sångturné. Och det var massor av bilder från senare år förstås. Och ur skärmarna nånstans ifrån kom den. Hans sång.

När jag var liten förstod jag att han var pappas favorit. Och när jag var på landet i Dalarna förstod jag att man skulle vara värsta stolt över honom, Traktens Son och allt det där. Men jag förstod aldrig varför. Det har jag förstått senare. Och framför allt nu när jag satt där på lunchen och bara lyssnade.

En annan sak jag hade fått om bakfoten som liten var att han var finsk. Men han hette ju egentligen Johan Jonatan. Fast det hörde man aldrig. Det var bara hans smeknamn ”Jussi”.

När jag hör en tenor, oavsett om han heter Pavarotti, Domingo, Carreras eller nåt annat, tänker jag att tenorsång är klart överskattat. Man hör så himla tydligt själva ansträngningen, rätt toner brölas och krånglas fram, men det låter inte som om de hade så roligt. Och då vill jag helst stänga öronen.

Jag sitter på lunchen och lyssnar till Jussi Björling. Ingen ansträngning hörs. Inget krångel förnims. Rena starka, för att inte säga lyckliga, toner. Orkestern, den brukar ju annars liksom dra fram sångaren till tonerna, här är det sångaren som lyfter musiken till sig. Och jag förstår att tenorsång är en av de sköna konsterna.

Som nederstigen från himlen i en vagn av toner. Och vi människor kan bara lyssna till detta. Och förstå varför vi lever.
.