Ötzi

Espmarks dikt fanns med på en utställning om denne långlivare.

Båda golvade mig.

Krrruntsch. Och ännu en vek undan.
Mannen som skulle komma att kallas Ötzi
högg sig en väg mellan dom. Trasig i
handen kring yxskaftet. Flämtade.
Getskinnsrocken svetten larmet. Hann dra
ut pilen ur buken på den förste. För många.
Flydde upp i bergen. Flydde. Till slut
alldeles tyst bakom honom.

Mannen som skulle komma att kallas Ötzi
hade åter klarat det, om det inte
varit för hungern efter koppar.
Den styrde en förföljares pil
smack in i hans rygg.
Flydde uppåt. Flydde. Räddade allt
utom sitt liv som overkligt blödde in i
snön och de väntande glaciärerna.

Natten gick. Och året. Hundra år. Det gick tusen.
I en bädd av is låg mannen som skulle komma att kallas Ötzi
medan tusen år till gick. Och efter ännu tusen
tändes en darrande stjärna i himlen
och de som kunde räkna tiden började nu om.
Efter nästan två tusen nya år anlände två tyska
bergsklättrare ...

I en dikt av Kjell Espmark lever han nu
sitt liv utanför tiden.
.