Krukmakarens mamma

En massa människor samlades på Trafalgar Square i dag. Och på biografer i en massa länder runt om i världen. De sände t o m ut på Facebook, där folk som snappade upp det skickade vidare till andra i sitt nätverk, så att i princip hela världen kunde sitta på parkett. Det var så jag fick nys på det.

En enormt lång röd matta. TV-kameror. Och som sagt hela torget packat med folk? Vad det handlade om? Det var världspremiär på den allra sista filmen om Harry Potter. En hajp omkring detta som om det var en landstigning på månen ungefär.

Proffsigt genomfört förstås av intervjuarna på scenen och hela produktionen. Engelsmännen är ruggigt skickliga på sådana här saker.

Jag satt och tänkte på två saker.

Att det är det här man menar när man talar om ”global värld” och ”helt ny teknik idag” och ”sociala medier”. Det är detta. Jag satt bara och tittade förbluffad. Som en dinosaurie framdragen vid näsan ur historiens dimma.

Och sen tänkte jag på böckerna och filmerna. Det är väl sju böcker ungefär som blivit filmade och detta var den åttonde och sista filmatiseringen som premiärhyllades på detta enorma sätt. Nästan alla böckerna har jag läst och några av filmerna. Precis som med Sagan om ringen-trilogin är filmerna oerhört skickliga med hyperavancerad filmteknik, sevärda förstås, men böckerna är bättre. Förstås. Så är det alltid.

J.K. Rowling är en skicklig författare. Hon spinner en helt ny värld av en sån udda sak som trolleri och trollkarlar. Fantasin är enorm, framför allt när det gäller namnen på hela persongalleriet. Blommiga vackra namn på alla utom på huvudpersonen. Han heter bara Harry. Och Potter i efternamn, ”krukmakare” ungefär. Så simpelt och listigt. Alla kan identifiera sig med en sån.

Om han hetat Balslavius Waterhouse eller nåt sånt hade aldrig nån köpt böckerna. Och ingen bok hade blivit film. Och jag hade inte förbluffats av en fullpackad Trafalgar Square på Facebook. Och du hade aldrig läst det här.
.