en ring att främja dem,
en ring att djupt i mörkrets
vida riken tämja dem -
i Mordors land, där skuggorna ruva.
Att som en yngling läsa de raderna i början av en bok, går det att undvika att läsa vidare då? Nej. Går det att undvika att plöja alla tre tjocka böckerna i sträck? Nej. Undvika att dras in i detta påhittade universum och förhäxas? Icke. Man golvas.
Jag kunde inte fatta att de där raderna i början verkligen var en översättning av originalet. Jag tittade en gång på just de raderna i J.R.R. Tolkiens trilogi om "Härskarringen" och originalraderna var det väl inget fel på, men de hade svårt att mäta sig med Åke Ohlmarks´ svenska version ovan.
Jag var en Tolkienfantast och läste till och med hans "Silmarillion", den som få orkar igenom, men där sken hans lyrik som klarast i breda imponerande penseldrag. I Ohlmarks´ version förstås.
När filmerna om "Sagan om ringen" kom, såg jag dem förstås, men de var en stor besvikelse. Skickligt gjorda förstås, men det var ett evigt tjatande med alla krigsscener. Så var inte böckerna alls. Filmerna missade hela grejen och gjorde denna unika moderna saga till vilken Hollowood-dussinvara som helst. Fast han som spelade Gollum var bra. Det skulle även Tolkien tyckt. Och Ohlmarks.
Det finns i böckerna dock inga sådana där avslutande rader som sammanfattar och komprimerar, motsvarande det där i början.
Det är lite synd. De hade kunnat se ut så här.
över härskarringen
härskar ingen
- så började sista bäraren
sin berättelse
och hoberna låg i
hob-högar runtom och lyssnade
till Fylkes egen tolk
i en förringad värld
långt om länge vindlade historien
även Gandalfs hatt hann slockna
innan sista bäraren
höll upp sin hand för dom
avslutande orden
över här skar ringen
när jag med Gollums hjälp
gav djävulen fingret
- det tyckte till och med Bilbo
blev ett sagolikt frodigt slut
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar