Lucka 2 - to bedre

Jag vet inte riktigt hur det där var. 

Men den norske tränaren sprang väl ut precis när den norske skrinnaren passerade och höll upp två fingrar och vrålade ”to bedre enn Kuppern!” Eller tre fingrar och ”tre etter Per Ivar Moe!” Eller nåt sånt.

Framför allt det där ”to bedre enn Kuppern” fastnade. Det var så jag kallade den där sporten hastighetsåkning på skridskor. Ja, inte bara jag, förresten. Tecknar-Anders, den gudabenådade konstnären med ritstiftet, skrev också ”to bedre” i sina teckningar, jag tror att det var han som myntade det.

Den upphetsade ivern som de norska skrinnartränarna hade när de delgav mellantiderna till de där som åkte runt, runt …. Som svensk log man lite åt det där hängivna, men i hemlighet var man väl likadan.

Konstig sport det där. Åkarna åker runt, runt. En massa varv om det är 5 000 meter. Och en jättemassa varv om det är 10 000 meter. Obeskrivligt tråkigt. Om det inte var för en sak. Siffrorna.

Det här var ju Norges sport. Hollands också, förstås, men det var grannlandet som var vår trätobroder. Det var Knut ”Kuppern” Johannesen, Fred Anton Maier, Guttorm Guttormsen, Per Ivar Moe. Tveksamt om vi överhuvudet taget hade en enda svensk där. Så plötsligt 1963 dök en 19-årig Jonny Nilsson upp ur dimman runt isovalen i Karuizawa som världsmästare!

Då ändrades allt. Det enformiga runt-runtandet blev plötsligt magiskt av mellantider, bästatider. Framför allt det tråkigaste av allt, långloppet 10 000 meter, blev en isande nagelbitare av spänning.

Orsaken var en och endast en sak: en trollkarl till kommentator vid namn Lars-Gunnar Björklund, han på bilden här uppe. Han hade kollen på alla tider och siffror och höjde ”to bedre” till skön konst.

Man behövde inte ens se det hela på teve längre. Den kunde man knäppa av, så blev man inte störd av alla som åkte runt i varv på varv med händerna på ryggen i den där lumbagoställningen. Och höra på Lars-Gunnar på radio i stället. Det räckte med att lyssna till hans resonerande, blommiga, siffriga röst.

”Jonny måste nu åka sista varvet fyra tiondelar raskare än han någonsin gjort, för att ta guld. Norska publiken håller andan på läktaren. Klockan ringer. Nu tar han ner vänstra armen!”

Och hemma framför radioapparaten reste sig då håret på mitt 13-åriga huvud.

.