Den höga granhäcken runt om Ingers tittade på där jag pinnade på med min trehjuling. SÅ STOD INGERS-ANNA PÅ BRON! Jag dog av skräck, trampade, trampade, nån skrek hela tiden ”en häxa, en häxa”, märkte först när jag kom hem, att det var ur min egen mun det kom.
Hon måste ha hört och hon måste ha blivit ledsen och gått in igen, den äldre damen med sjukdomen som syntes som utslag i ansiktet. Hade vågat sig ut på bron en stund tills den där på trehjulingen plötsligt kommit.
Orden från den där på trehjulingen måtte ha träffat hårt. Och träffar trehjulingsåkaren själv i dag så fort han, jag, minns händelsen. Hur långt bort den än är.
Jag läste Harry Martinson häromveckan och stötte då på en dikt som på pricken satte ord på det här.
Dikten är ur samlingen Natur, 1934.
Noshörningen
Jag var som grå granit.
Jag var född till att vara ett jättesvin
med pansarläder och två noshorn
vid Pjonka Vabanda.
Jag åt färskgräs, vattenbambuskott
och flodmusslor.
Rusade mot alla som kom,
som ett lokomotiv.
De skrek på skämt: se ett savannernas lokomotiv!
Jag dödade dem i pansarskräck, i pansarrädsla.
Jag visste inte vad lokomotiv var
men jag förstod att jag måste vara ett lokomotiv.
Lokomotivet vid Pjonka Vabanda.
Rusade mot dem vid Ptjom Banna
där flamingos vinkade bort flugorna
som stickande besökte mina små ögon.
Rusade mot dem vid Djam Bva-bamu
där skallen av en oryxantilop
borrar sitt korkskruvshorn i jorden.
Rusade mot dem vid Njamkan Ganza
där gyttjan pöser ur floden som ur beckkällor.
Rusade mot dem med hela
min blytunga kropps block, min genomhårda, digra pansarfetma:
tog dem på pannhjälmen,
- deras skrik stack som spjut i mina öron -
tog dem på min näsrots grova
dödskliande yxa,
klöv dem med min vassa klippas tunga hugg
- fylld av skräck för dem!
Ja, fylld av skräck för dem!
Vid Ptjom Banna!
Vid Djam Bva-bamu!
Vid Njamkan Ganza!
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar