Dagbok från Mars: nyper mig i armen

Dennis höll skyltarna under armen.

Skyltarna där det stod ”Dennis, Senior och Junior Marsling” och ”Velkåmen Jöran Jordling” med de där bakvända tryckbokstäverna.

- Ja, nu behövs de ju inte, det här var ju bara dina namn på oss, sa han. Men vi fick till skyltarna rätt hyfsat väl?
Jag nickade men sa inget. Just skyltologi var väl inte deras bästa ämne.

- Dags för hemfärd då, jordling. Nu har  du varit här i fyra veckor, det är så långt mars varar. Hos er i alla fall.
- Ja, här är det ju mars i fyra veckor till, sa jag, och såg mig runt. 

Planeten där de sjunger mycket, gråter mycket och spelar mycket tvärflöjt.

Det hade samlats en liten skara där inför min avfärd.
Dennis, Senior, Junior, Marre och hela fotbollslaget med Grönis i spetsen. Jag hade tagit mina farväl, men det kändes väl så där att åka hem nu.

- En liten detalj bara, sa jag. Hur kommer jag hem?
- Som du kom hit förstås, sa Junior. Minns du inte hur du gjorde när du kom hit?
- Tja, det bara hände, jag hade tänkt på era besök hos mig hur otroligt det var, man nästan fick nypa sig i armen-
- Just det, sa Dennis. Ett nyp till i armen bara så är du tillbaka igen.

Jag prövade lite klentroget att nypa mig i armen. Om detta var sant, så förbleknar allt annat jag upplevt här på Mars.

- Nej, sa Dennis. Du kan inte härifrån. Det måste vara någon av oss. Och det måste nypas på rätt ställe. Annars kan du hamna var som helst. Du vill väl inte landa i Sibirien? Eller Säffle?
- OK. Ni får utföra nypet. Utanför porten där jag bor blir bra, tack.

Hela fotbollslaget vinkade för fullt med alla sina händer. Det såg ut som en fladdrande skog.
- Varmt tack för Junis, sa Junior. I appreciate it.
- Och för Senis, sa Senior. Försökte se henne i natt, men hon kom aldrig. Så namnet är klockrent.
- Hälsa Kurre och Åsa, ropade Grönis. Särskilt Åsa. Men Kurre också förstås. Och Åsa.

Dennis harklade sig.
- Kom ihåg oss. De som är kvar av dina tusen frågor har vi magaskinnerat hos dig. Läs dem. Dröm dem. Och skriv.
Jag vet inte riktigt om nån rufsilago har kommit än på jorden, så ta den här.
Och han höll fram den gula blomman.

Jag sa tack och tog emot den. Jag harklade mig lite också. Tänk att de här marslingarna aldrig kan lära sig att det heter tussilago, tänkte jag. 
Och det var det sista som hände, innan Senior mjukt men bestämt nöp mig i armen och allt försvann.
.