Ögonblicket då de plötsligt stod i blickfånget från oss i bänkarna, längst bort i kyrkan, med bara vandringen fram till altaret kvar.
En liten sonett som jag skrev då för att hålla kvar ögonblicket:
Där stod de! Nervigt, så klart.
Erik och Katarina.
Trohetslöftena sina
skulle de avlägga snart.
Nu är de vuxna, tänkte jag.
Allt var så enkelt och klart
och fullkomligt ofattbart
på min dotters bröllopsdag.
Någonting liksom skalv
och böljade upp till mitt öga.
De var så vackra båda två.
Så började de att gå
under orgelbrus och höga
niohundraåriga valv.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar