Humordiagrammet

Humor är egentligen bara produkten av två saker.
Gör så här. Fatta pennan och rita ett vågrätt och ett lodrätt streck ihop, som i ett stort L.

På x-axeln, det vågrätta strecket, är listigheten (finliret, det intellektuella). Ju längre ut på det strecket, desto ”listigare” är skämtet.

På y-axeln, det lodrätta strecket, är mustigheten (det grovkorniga, fysiska). Ju högre upp på det strecket, desto ”mustigare” är skämtet.

Varje skämt sätter en tänkt prick i diagrammet och ett streck kan dras till de båda axlarna, varvid ytan z uppstår: lustigheten (i hur hög grad man har roligt åt skämtet).

Listigheten multiplicerat med mustigheten ger oss lustigheten.
Eller X x Y = Z

Siktar skämtet mest in sig på den ena av de två axlarna blir lustigheten inte så stor. Båda behövs. Annars blir z-rektangeln bara lång men låg (typ ordlek som inte kittlar) eller hög men smal (typ hjärndöd buskis).

Ta som exempel detta gamla skämt från en engelsk toa:
Here I sit broken-hearted.
Paid a penny and only farted.
Långt ut på x-axeln pga av att skämtet presenteras i form av en rytmisk vers med snyggt rim.
Och högt upp på y-axeln förstås. Den typen av kroppsfunktioner har hög y-faktor.
Om man skulle minska x:et (t ex bara berätta det inträffade utan versform) eller y:et (versen gäller bara tvätta händerna i stället) så faller z-ytan ihop som en sufflé.

Men det är väl individuellt vad som är humor, hör jag dig invända genom skärmen.
Absolut, håller jag med. För mycket x eller y kan bli svårt att uppfatta resp uppskatta, beroende på person. Det är det som är det stora tricket. Att hamna rätt.

Det är som lustig-kurren på bilden här uppe. Han känner i morrhåren vart han ska hoppa ...
.