Blå måndag

Såg på Bohuslän Big Band med Ale Möller. Ale i halmhatt. De spelade på allsångsscenen på Skansen och evenemanget kallades Blå måndag.

Jazz är jag knappast uppfödd med och storband har jag alltid varit tveksam till. Det här var alltså ett jazzstorband.

Har ni varit i New Delhi? dundrade Ale i halmhatten. Och berättade om den gången han överväldigades på en refug i New Delhi, överväldigades av all brokig rikedom av ljud, kultur, bilar, kamelskitar, historia, människor i tusental och i miljoner aktiviteter. Ale Möller var tvungen att stanna där på refugen i en timme. Proppfull av ... ja, vet inte hur han sa. Men han hade skrivit en låt om detta.

Och så spelade bandet hans Refug. Det liknade ingenting jag hört, blåsarna, slagverkarna och allt vad de heter, det brölade skriade galopperade smekte röt drillade och allt möjligt ur instrumenten. Men det var ett ordnat kaos och jag såg kameler och kameldrivare i bergen och marknader av människor och svettiga färger.

Och jag tänkte att det där ”proppfull”, som han pratade om, kanske var ”maxad av livsglädje” helt enkelt.

Samtidigt var jag medveten om publiken och allt omkring mig. Tittade upp i skyn där ett plan ritade sitt vita streck över hela himlen. Som om jag med ens tittade ner i en enda böjd blå balja med en snigel på sin raka vita färd därnere i botten. I ett omvänt perspektiv à la Gud. Och proppfull i öronen av kameldrivarjazzens gung ...

En vanlig måndag alltså.
.