Alltså inte än. I dag är jag ju en vanlig knegare. Som släpar sig upp på mornarna, släpar sig fram i kollektivtrafiken och släpar sig in på jobbets vindlande korridorer.
Alternativt sprätter upp som en fjäder ur morgonsängen, visslar på en munter slagdänga på bussen/tåget och slår upp portarna till jobbet och ropar in i de vindlande korridorerna KOCK O ROODLE ROO – JAG ÄR HÄÄÄÄÄR.
Beroende på humör.
I alla fall: jag är en knegare. En månad till. Därefter är jag en MADIP. Alltså en Matare Av Duvor I Parker. För det är det som en pensionär gör. Det vet alla.
Man sitter på en parkbänk och ropar KOMSI KOMSI till den närmaste duvan. När sagda duva till slut närmat sig till kastlängds avstånd kommer den nybakade pensionären till Sanningens Minut. Rätt duvproviant bör i detta läge vara medtagen och kastas ut till den utsvultna fågeln.
Frågan är vad? En korvbit? En bit av kycklingen som blev kvar sen i går? Nej hu, låter som om jag vill tubba till kannibalism. Och duvan är förståss vegis. En salladsbit? En tomatklyfta? Hrm. Med eller utan dressing?
Varvid fjäderfäet skakar på huvudet på sitt typiska huvudryckiga sätt och rultar iväg mot grannbänken, där förhoppningvis en mer sakkunnig MADIP sitter.
Nej, duvorna kanske inte blir så feta runt min parkbänk, men panschis blir jag dock. Om än några år i förtid. Och om en månad.
En svindlande tanke. När jag väl tänker på det. Pirrigt och spännande, måste jag erkänna. Men än har jag inte riktigt hunnit. Är så mycket jag måste ordna med på jobbet. Knyta ihop de år jag jobbat där. Så att jag lugnt kan gå när dagen kommer. Gå och börja tänka. Och känna. Just nu känns det bara som nåt blåsigt i huvudet. Molnigt. Behöver nåt solitt som håller mig kvar just nu.
En parkbänk t ex. I försiktig konversation med en duva.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar