De som inte fastnat i flugpappret, som liksom var tapetserat runt spisen.
Under dessa horder av fluglik tillagades alla måltider.
Köksbordet var alltid fullt av folk. Det var i alla fall alltid nån som satt där. På nån av de obekväma stolarna. Skulle det vara fint satt Grop-Per i raggsockor, annars kunde han ha stövlarna på. Man kunde ha ondgjort sig över att han kom direkt från lagårn, men det här var ju på landet, så det hörde till. Precis som humlorna utanför fönstret.
Det Grop-Per gjorde som fascinerade mig var att han drack kaffe på bit för att få det sötare och samtidigt på fat för att få det svalare. En sockerbit in i munnen, vickade ut en del av det ljusbruna kaffet på fatet, trutade ut munnen till en strut och drack från fatet med stort välljud.
Dvs slurp.
Hade man tur berättade Grop-Per om Bläsen. Det var hans häst. Den hälft som var kvar av hans trogna hästpar Bläsen och Bläsa. ”Och hästen frös å kallt hä va”, kunde han säga (”hästen frös och det var kallt”, alltså). Och då visste man fortsättningen ”men hä varå allisamma hä si” (”men det spelade då rakt ingen ingen roll”, ungefär). Det var en ramsa som jag lärde mig utantill. Och plågade alla i familjen med.
Grop-Per var pepparkakebrun i ansiktet och en bit på halsen. Till en skarp linje och nedanför den linjen helt kritvit. Både på halsen och armarna. Så som man blir när man är utomhus jämnt i uppkavlade ärmar. En tredjedels pepparkaka och två tredjedelar vanligt vit. Bonnebränna, säger man ju också. Och han hade pepparkakeveck på halsen, som jag fascinerat kunde titta på. Vi sa alltid i byn att han var vallon, för han hade ett så livligt sätt. Jag ville också vara vallon.
Gödsel, kaffe och människor blandade sig i det där köket till en alldeles särskild murrig-söt doft som egentligen skulle ha varit kväljande. Men inte var det. För den var så full i människor.
Och förstås även av fluglik och stövlar med dynga. Men hä varå allisamma hä si.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar