Men i USA är det verkligen personen som väljs. Till president. Men val mellan partierna sker väl också på nåt sätt. Hur kan det annars vara si och så många procent demokrater resp republikaner i senaten? Och i representanthuset. Fast republikaner verkar alltid ha majoritet där, hur många demokratpresidenter som än röstas fram. Så nåt sånt val måste väl också ske nån gång. På nåt sätt. Fråga mig bara inte när. Och hur.
Jag såg Obamas segertal i morse på teve. Och efteråt kände jag mig lyft till kropp och själ, fast jag bara är en liten medborgare i ett litet fruset land nånstans i norr. Men nu kände jag mig också som en medborgare på det här klotet vi snurrar på.
Obama har det som jag tycker en ledare ska ha. Mixen av entusiasm och intelligens. Det får inte politiker ha i Sverige. Då röstas de bort, avsätts eller mördas. Bengt Westerberg, Mona Sahlin och Olof Palme t ex.
Reinfeldts kommentar till att Obama valdes var lite hundöronslokande så där som han brukar. Njugg, skulle jag vilja säga. Visst, visst, han är en bra talare, I give him that, muttrar Reinfeldt motvilligt, men han måste rensa upp i ekonomin. Hur nu det ska gå till, tänker jag, när republikanerna blockerar allt Obama föreslår i senaten. Eller om det är representanthuset jag menar.
Jag tror Reinfeldt i hemlighet är avundsjuk på Obama. Och gärna skulle vilja byta till sig en gnutta av hans karisma i utbyte mot hur många balanserade kassor som helst.
Radion sa en lustig grej. Snart ska vi över till Romneys valvaka där han erkänner sig förlorad. Sa de så? Ja, de upprepade alldeles efteråt. Det var ”erkänna sig förlorad” som Romney snart skulle göra. Man fick en bild av Romney irrande planlöst omkring, ropande ”var är jag? kan konstapeln säga var jag är? Jag har inte en susning.”
Men förmodligen var det ”erkänna sig besegrad” radion menade.
Radions uttryck är dock inte så tokigt, faktiskt. Hur jag ska avsluta det här inlägget har jag inte en susning om. Jag erkänner mig förlorad.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar