Besök i gult ljus

.
Ett gult ljus genom de löv som ännu inte fallit. Och så plötsligt hade det landat igen.

Marsfatet.

Ur lövverket och ur den märkliga farkosten steg först den långe Junior (min bekant från inlägget 31 aug och 22 okt). Och därefter den mindre Senior (som jag träffade 22 okt). Men så också en tredje, ännu mindre person. Och denne tredje hade bara två ben. I jämförelse med hans två reskamrater såg detta mycket komiskt ut.

- Nämen se Junior! Och Senior! Välkomna! Och ni har även med er … (jag tänkte febrilt) … er son … eh far … eh … sonson …

- Just det, sa den långe Junior, vi tog farfar med den här gången. Vi- 

Han avbröts av den mindre Senior.
- Ja, jag berättade hur fantastiskt kul det var vid vårt förra bes-

Båda viftades undan av lillplutten som nu steg fram.
- Angenämt, värderade jordling. Vi har kommit för att spörja dig en sak.
Han nådde bara till midjan på Senior och faktiskt bara till knäna på Junior. Det såg ut som Dennis med föräldrar ungefär, ni vet seriefiguren. Hans röst var som ett torrt knarrande.

Jag bjöd in dem och när alla hade fått ett glas med blogg, fortsatte Dennis.

- Har det, började han knarrande, skett något anmärkningsvärt här i Sverige på sistone? … I fotboll t ex ..?
- Fotboll? Tja, vår nya nationalarena i Solna invigdes den 14 november. Vi låg under med 2-1 i halvtid mot England. Zlatan gjorde vårt mål. I krysset.

Dennis gjorde tyst en anteckning. Så jag fortsatte.

- Ja, och sen kvitterade Zlatan i andra halvlek på en smörpassning från Anders Svensson. Och sen blev det frispark till Sverige som slogs direkt i mål förbi hela muren. Av Zlatan.

Dennis klottrade på.

- Sen gjorde Zlatan ett fjärde mål. Så vi vann med 4-2. Det fjärde var på en bicicleta.

Dennis tittade upp med ena huvudet.

- Ja, en cykelspark alltså. Zlatan stod med ryggen mot Englands mål, låg i luften och slog till på volley från 25 meters håll så bollen seglade över alla och in i mål. Hela stadion med så gott som 50 000 åskådare exploderade. Målet vevades i repris runt hela världen och många kallar det för det vackraste målet i år, ja ett av de vackraste målen som någonsin gjorts.

Junior och Senior började öppet fnissa nu. Dennis höll upp några av händerna och de tystnade tvärt.

- Pojkarna har tydligen rätt. Du är en naturkomiker. Men vi får ändå plåta arenan. Kom så åker vi.
 
Alla tre trasslade sig nu in i lövhögen och in i marsfatet. Efter det att jag måst trycka alla deras händer. Det tog en kvart.

- Tack, jordling. Besök oss nästa gång! Snart! Men det går inte när som helst. På grund av atmosfären. 

Jag stirrade.

- Jag? Till Mars? Hur då? När då?

Marsfatet hade redan börjat zvirra lite. Jag hörde bara ett sista knarrande från Dennis.

- Hur, det kommer du på på själv! När, det räknar du ut själv!

Så blästrade farkosten rakt upp i skyn i ett enda zvorr. Och löven på alla träden föll och det började snöa. 
.