Ledstjärna 1 - Oantastbarhetsprincipen

Oantastbarhetsprincipen är ett elegant ord. Består bara av åtta stavelser. Precis som lastbilschaufförsuniformer.

Oantastbarhetsprincipen är en av mitt företags ledstjärnor. Och har alltid varit det. Som vi såg tidigare här i bloggen (i ”Tredje berget”) var det här en sak som Axel och de andra i Brukstjänstemannaföreningen tog strid för redan 1909.

Tjänstepension är en osynlig penningpåse. Fylls på av arbetsgivaren tills den anställde - Kalle Karlsson kan vi kalla honom - går i pension. Då ska påsen finnas där för Kalle, oavsett hur han bytt jobb och haft sig på vägen dit. Det är ju Kalles stålar. Säger vi nuförtiden. Men så sa man inte förr. Innan Knutte, Olle och Axel dök upp.

Pensionspåsen på den tiden var en belöning som arbetsgivaren  i sin oändliga godhet kunde ge Kalle för en lång och trogen tjänst. Om arbetsgivaren kände för det. Om inte, kunde arbetsgivaren i stället köpa en häst eller nåt för pengarna. Det gick ju också bra. Sorry, Kalle. Osis med stålarna. Dom gick till Brunte.

Särskilt om Kalle inte är kvar hos arbetsgivaren när han går i pension. Utan hos arbetsgivare 2. Då har Kalle inte ens någon moralisk rätt till någon pensionspåse hos arbetsgivare 1. För sådana var reglerna.

Knutte, Olle och Axel ändrade de reglerna. Pensionsföretaget SPP som de skapade 1917 körde med oantastbara pensioner. Jaså, du slutar hos arbetsgivare 1, Kalle Karlsson, och börjar hos arbetsgivare 2? No worries. Det du tjänat in hos 1:an tar du med dig. Den finns i din osynliga penningpåse, som fylls på hos 2:an, och även hos 3:an om du byter jobb en gång till före pensionen. Självklart. Det är ju dina stålar vet jag.

Det här var vårt företags ledstjärna från början och vi vek aldrig av från den vägen. Aldrig. Fast det ibland kunde vara svårt att gå den smala vägen.
Tänk dig t ex att det är lågkonjunktur, hårda tider, både människor och företag har det knappt. Då är det förstås tusen gånger enklare att sälja försäkringarna antastbara. Då kan ju Kalles arbetsgivare knycka tillbaka den osynliga penningpåsen från Kalle, så fort han ger honom kicken.

Sådana fattigtider har vi haft framför allt vid två perioder. Början av 20-talet och början av 30-talet. Då hade SPP jättesvårt att få företag att teckna pensionsplaner för de anställda. Vi höll tjurigt fast vid att pensionerna skulle vara oantastbara. Och höll på att gå under på kuppen. Framför allt vid 30-talskrisen. Men så ska ju en en ledstjärna vara. Hellre dör jag än släpper taget typ. Och ”mitt” företag överlevde och kan snart fylla 100 år. Och principen om oantastbara pensioner är numera en allmän självklarhet bara.

Som en stjärna däruppe som brinner för Kalle. Wherever he is. 

.