Föregångskvinnor 2: Ester

De här åren var det vargavintrar i Sverige. Långt under minus 30 i hela landet i januari 1917. Bäst att flytta lite närmre brasan här. Sedan i februari hördes en massa buller österifrån. Vad kan det vara? Den 2 mars störtades tsaren och den ryska revolutionen var igång. Och dagen innan, många mil västerut från det där bullret, spatserade en ung småländska in i porten på Regeringsgatan 9 i Stockholm. Var det inte här ni behövde personal?

Hon blev visad runt av en lång smal man som hette Erik. Han var vd, visade det sig. Forssman var efternamnet. Småländskan neg. Ester heter jag. Ester Erikson. Titta, hela sex rum hade de här. Och en stol för mig dessutom. Vad hette företaget? Sveriges Privatanställdas Pensionskassa? Det var väldans. Men SPP kan vi väl säga då. Var sitter de andra medarbetarna? Finns det inga? Är jag den första? Ja, nån ska ju vara det.  

Det visade sig att företaget inte ens hade någon verksamhet. Men hon hittade en skrivmaskin och skrev långa inlagor till något som hette Kungliga Socialstyrelsen. Om något som hette stadgar, som var bra om Socialstyrelsen godkände. För då kunde verksamheten rulla igång. Verksamheten var nåt med pension. Lät ju trevligt.
Och den 24 mars! Tänka sig! Socialstyrelsen sa ja! Pang, sa champagnekorken i handen på Erik den långe. Och Ester bjöd på hemmagjord ostkaka. För nåt måste de ju äta också. Som tur var fanns det en anställd till nu, Birger Nordenholm, som kunde hjälpa till.  

Det fina i kråksången är att de här tre finns på film. Man ser Erik Forssman vid sitt bord, låtsandes skriva. I bakgrunden ett litet kassaskåp. SPPs första. Ser ut som en Franz Jäger, den där som Sickan i Jönssonfilmerna  var specialutbildad på. Sen får man se Forssman stiga upp och gå in i nästa rum. Där sitter Birger och Ester mitt emot varandra vid ett stort skrivbord och bjuder varann på karameller.
Gomorron, hälsar Forssman, daskar ett papper i bordet. Se här! Vi har fått en kund: Handarbetets Vänner! Ester hinner inte resa sig och gör nu en sak som jag aldrig sett någon utföra. Hon niger med överkroppen. Ser speciellt ut.

Ester Erikson blev vd:s allt-i-allo på företaget. Skrev maskin, räknade offerter, skötte kassan och den som räknade ut lönerna, som man fick kontant i ett papperskuvert. Hon är som en symbol för alla lojala, oftast kvinnor, som lite i det fördolda lyfter berg och håller ihop hela företaget. Oumbärliga för frontpersonerna, oftast män.
När hon den 22 maj 1946 gick i pension efter en 30-årig trogen tjänst, intygade företagets revisor Oscar Sillén ”fröken Eriksons kassa har aldrig diffat på ett öre!”

Hon hade mörkt kort hår och spikrak mittbena. Som ett balanserande streck mellan debet och kredit. När hennes systerson Martin Palmqvist fick anställning på företaget började hon kallas moster Ester av alla. När någon sa ”nu går jag ner till moster Ester” betydde det att man gick ner för att kvittera ut lönen. 

Och även med moster Ester är det något Värmlandsaktigt, så småländska hon var. Den där dagen den 22 maj 1946 fick hon en fin avskedpresent av företaget. De samlade verken av hennes favoritförfattare. Selma Lagerlöf. 

För att accentuera detta snurrar jag här en ny tjuga mellan fingrarna. Men då är det en annan småländska som tittar upp på mig. Astrid Lindgren. Visst ja, det är hon numera. Men 1946 hade hon väl på sin höjd hunnit få ut boken om Pippi Långstrump. På Rabén & Sjögrens förlag. Gerhard Bonnier hade ju året innan lyckats med konststycket att refusera boken. ”Den där kan ju aldrig bli nåt”.  

Och ett företag kan aldrig bli nåt utan kunder. Blogga om lite i brasan så ska jag berätta om den första ...

.