Fjärilsäpple

Jag har läst och känt och tänkt och tyckt.

Det var NF först. Och GF sen. Och ET.

De var från Värmland. De satt på bänkar och

slog sina armar av sten om varandra. De delade

aldrig lunchmackorna med varann men jag

vet inte. De var schyssta, med varje deras tanke 

bläddrande fram en ny sida, och om konjak och 

whisky och förtvivlan var deras moder och fader 

så må det vara hänt.

De milda ögonen hos NF ledde mig runt i

gränderna. Där är en tändsticksask och där 

en femma med läppstift på. Hungerns stjärna

lös.

I ett gandalfskägg satt GF och flätade ord

utav galler och grus. I ett av dom fastnade

jag ohjälpligt och kom som tur var aldrig

loss.

Och ET med huvudet i högsta molnet, jag stod

vid branten där allt var vitt och marmor och

stormen sprang mitt hår och jag riste hovarna i

luften.

Poeten först. Och Skalden sen. Och Diktaren.

Jag trevar över väggarna och försvinner i ett

hål.

På tunnelbanan höll jag för så att den bredvid

inte skulle se att jag skrev dikter. Så här i

efterhand låter det ju helt knäppt. Men då

var det som om jag satt där helt naken och

nåt måste jag skyla mig med. Jag vet inte

vad som skulle ha hänt om jag gläntat lite

på handen så att den bredvid mig kunnat

se att jag skrev dikter. Mer än att jag själv

skulle ha dött. Och dikten självförstört sig

inom 15 sekunder.

Men på 15 sekunder hinner man mycket.

Alla dikter har 15 sekunder på sig att brinna.

Man kan ta ett äpple.

Om man skär ett äpple mitt itu och tittar

på det fula kärnhuset, tittar noga på det,

ser man att det egentligen bildar en fin

fjäril.

Men då måste man skära väldigt exakt

med en dikt med mjuka läppar som

gråter när den skär.

.