Tre Kronor innan de devalverades

 
När jag var intresserad av ishockey var det inte lite olika femmor som kunde slängas in på isen. Det var kedjor. Vilka två som var backar kunde variera.

En kedja var Roland ”Sura-Pelle” Pettersson – Nisse Nilsson – Lars-Eric Lundvall. Den kallades för Ungdomskedjan. Lundvall kunde inte vara inne på isen med några andra än Nisse och Sura-Pelle. Otänkbart. De tre hörde ihop.

Sen fanns det Brynäskedjan. Det var Håkan Wickberg – Tord Lundström – Inge Hammarström. Den senare var särskilt snabb. Precis som i Ungdomskedjan kände de tre i Brynäskedjan varandra utan och innan.

Bland forwards var det två fixstjärnor till centrar den här tiden, men de fick aldrig spela med någon i de här kedjorna, de fick omge sig med andra spelare. Ulf Sterner och Sven ”Tumba” Johansson tänker jag på.

Vi hade backpar också. Gert Blomé spelade ihop med Bert-Ola Nordlander. Och Roland Stoltz ihop med Lasse Björn. Aldrig någon annan kombination.

Rolle Stoltz var världens långsammaste back. Men det gjorde inget. Han kunde stå stilla vid kortplanket och sno pucken från motståndarna med en lång och listig klubba.

Vi hade också världens kanske snabbaste back, Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg. Och målvakterna hette saker som Leif ”Honken” Holmqvist och Lennart ”Klimpen” Häggroth.

Man ser ju enkelt varför Tre Kronor inte vinner längre, som de gjorde förr.

1. De ska spela ihop i kedjor och i stående backpar. För då lär de känna varandra och kan hitta fram med passningar till varandra. Vilket måste ses som en fördel i spelet.

2. De ska ha smeknamn. Lill-Strimma, Klimpen, Tumba, Honken och Sura-Pelle. Man hör ju på namnen vad bra de var. Även om Hyland alltid sa Surra-Pelle.

Den briljante ordkonstnären Lennart Hyland.
”Surra-Pelle tar spänntag vid planket och rakar och rakar och skjuter i mål! Nej i stolpen.”