Antenner

 

När vi vinner en match i t ex fotboll, ser jag också på eftersnacket i teven, gottar mig åt alla reprisbilder på målen. När vi förlorar en match i t ex fotboll, stänger jag av teven när slutsignalen går.

Det gjorde jag i går, när fotbollsherrarna spelade sin avgörande match mot Polen. Gjort är gjort. Det gick inte. Tyvärr.

Jag har medvetet struntat i att följa eftersnacket idag, jag kan föreställa mig hur journalister, förståsigpåare och fotbollsfans kastar sig med ett rytande över Janne Andersson, att varför tog du ut den och den, varför fick Zlatan komma in bara i slutet när det var 12 minuter kvar, hur kan du göra oss detta …

Jag förstår den besvikelse och frustration, ja sorg som många kan känna. Det var som upplagt för ännu en bragdmatch mot Polen, efter det där målet av Quaison mot tjeckerna. Men när man tänker efter var det mest försöka-men-inte-lyckas för oss även i tjeckmatchen, utom just vid Quaisonmålet, då han och Isak plötsligt lyckades kortpassa sig genom försvaret.  

Men det är helt missriktat att ta ut sin frustration på förbundskaptenen, de svenska spelarna, de polska spelarna, ja inte ens domaren ska vi ondgöra oss över. Ibland är det stolpe in, ibland är det stolpe ut. Vi hade tur mot tjeckerna, otur mot polackerna. Låt de inblandade slippa att få en massa dynga över sig från oss fotbollssupporters. Vi bör svälja förtreten av en förlust på samma sätt som vi höljer oss i ära efter en seger.

Jag kommer ihåg ett avgörande fotbollskval för länge sen, när vi förlorade med 2-1 mot Schweiz och jag tror en som hette Antennen gjorde segermålet. Det kändes som en katastrof och jag hade gråten i halsen, men minns hur programledaren – som jag tror var Bengt Bedrup – avannonserade kvällen med ett ”God natt. Tack för i dag. Och glöm nu den här matchen”. Det tröstade mig när jag sov den natten. Och tröstade säkert fler än mig.

Han visade fina antenner med de orden. Bengt Bedrup. Eller vem det var.