Muchacha en la ventana

i hallen

därnere

har vi en tavla av

Salvador Dali



den gröna flickan

vid fönstret



hon tittar

rätt in

mot vattnet

i väggen



om hon 

vänder sig om

ser hon vattnet

i våra ögon

hur blått det är

.

Novellpriset i litteratur

Kattungen Abbe fick rätt. Även om det tog två år. Och för lemurerna ett år längre.

De tippade Alice Munro. Abbe hade ett antal matskålar att välja på 2011 och slickade sig om munnen över den som det stod Alice Munro på. Och lemurerna hade väl lappar att välja mellan 2010 och höll upp rätt lapp med rätt namn. Fast fel år. Men What´s another year, som Johnny Logan sjöng 1980.

I år trodde delfinerna på Assia Djebar. Och surikaterna lutade för sin del åt Mircea Cartarescu. Ett tips för vadhållningsföretag nästa år. Eller bettingfirmor, som vi oftare säger. För vi kör oftast med engelska namn på saker, vi tror att det är enklare att lura av folk pengar då.

Både djur och bettingstrateger är alltså djupt engagerade i att tippa litteraturpriser. Vilka av dem ger bäst fingervisning? Det borde vara hugget som stucket, de läser ungefär lika mycket litteratur. 
Skulle jag tippa vilka som tippar bäst blir det nog djuren. Någon skämtare hade satsat en stor slant på ett udda författarnamn och bettingfirmorna reagerade direkt med att kraftigt sänka oddset för den författaren, obekymrade av att författaren varit död sen många år. Det skulle aldrig Abbe gått på.

Många människor, av den typen som öppnar böcker och till och med läser i dem, slickade sig dock om munnen när Alice Munro vann i år. Hon är läst och älskad över hela världen. 
Ett val helt i linje med Akademins varannat-år-princip. 2011 Tomas Tranströmer hurra, 2012 Mo Yan vem då?, 2013 Alice Munro hurra. Nästa år är således vikt för en långskäggig bard i Tibets bortersta bergsby, som gett ut ett tunnt häfte dialektik i ett exemplar som åts upp av en kringströvande get.

Med tanke på vad Akademin åstadkommit tidigare i historien så har de med årets val tydligen också gjort tre nya upptäckter: 1) en ny kontinent – Kanada, 2) en ny litterär form – novellen, 3) ett nytt kön – det kvinnliga.

Ett favoritepitet i pressen är att kalla Alice Munro "skygg". Vad som ligger bakom det är att hon inte vräker sig i tyckarsoffor i teve och uttalar sig om favoritstickning, pensionssparande och månlandningar. Som om det vore något skumt med en författare som bara författar. 
Själv har jag svårt att harmas över detta. Jag tycker att det är OK att solen skiner på himlen och bara gör det. Och att vi har en nobelprisvinnare med penn-glöd och mun-ro. Lys på, båda.

Och tippa på, kattungar, lemurer, delfiner och surikater. Det där kommer nog att sprida sig. Vad blir nästa? Daggmaskar?

Jag har förresten själv en daggmask. Hon kan tippa vem som vinner riksdagsvalet  i Sverige nästa år. Kom fram, Dagmar. Ja, där är du ju. Välj nu. Bra. Vem blev det? Vad står det på lappen? Få se. Zlatan? Ja, visserligen sköt han Sverige till VM-playoff i går, men ändå. Skärpning, Dagmar. Det var nån av Stefan och Fredrik, det var vi ju överens om. Nu får du inte slingra dig undan din plikt. 
Jahapp. Då gjorde hon det. Puts väck. Blev hon stött nu? Då får jag söka blidka henne lite med hennes favoritdikt:  

Vem vördar daggmasken,
odlaren djupt under gräsen i jordens mull.
Han håller jorden i förvandling.
Han arbetar helt fylld av mull,
stum av mull och blind.

Han är den undre, den nedre bonden
där åkrarna klädas till skörd.
Vem vördar honom, den djupe, den lugne odlaren,
den evige grå lille bonden i jordens mull.

(Harry Martinsson, ur Passad, 1945)

.

Samtidigt någon annanstans i Syrien

Tur att jag hittade kritan. Först en
rund ring så här. Men ingen hage ska
det bli. Två ögon så. Och en mun som
måste vara glad. Oftast var hon det. Och
hucklet. Hur ritar man. Streck runt om
huvudet. Som en sån där gloria nästan.

Och knuten under hakan. Två streck så
och så. Blev bra. Ingen hals syns. Han
med långa halsen, varför är han så arg
på oss. Nu stor snäll kropp. Och en arm
där och en där. Som välkommen, ser det
ut. Två armar rätt i luften. Gas, det är väl
som luft, hur kan luften vara farlig. Bara
fötterna kvar. Skor i stället. Lättare att rita.

Ställer mina skor bredvid dina, mamma. Så
här. Nu blir du inte smutsig när jag ligger
så här. Jag är här nu, mamma. Du behöver
inte vara rädd längre. Det finns inget farligt
mer. Nu är jag här hos dig, mamma. Tycker
om dig så mycket. Nu är vi trygga hos
varann.


* * * * *


Bilden publicerad med tillstånd av Facebook-gruppen "Syrien blöder".

Dikten tilldelades i dag hederspris i Skrivarsidans "Dikttävling 2013". 

.

Ön i Atlanten

det finns i Atlanten
en ö av snö och sand
där tiden är en ro
i solens brand

jag kan gå längs havet och bli varm och ung
hänga upp mina trasor på en vänlig krok
och när sången i mig sjunger mig tung
väntar skuggor där på mig och min bok

det finns i Atlanten en ö av snö och sand
det händer att jag längtar dit ibland


.

I dag har Jenny namnsdag

- Ring, ring, bara du slog en signal. Hej, doktorn! Tur att jag kom fram. Jag har en pinsam åkomma, som jag måste söka hjälp för. Jag hör mycket på sån där musik från, ja helt enkelt Schlagerfestivalen måste jag erkänna, alltså Melodifestivalen. Eller Jorå Vitjen, som det heter nuföriden.
- Jaså, låter inte så farligt.

- Men jag gör listor på Spotify på alla låtar som jag gillar. Och gör tio-i-topp-listor. Och jag forskar i historien, har t o m köpt en bok om alla låtar från starten 1956 till 1999.
- Mnja, låter väl fortfarande inte direkt alarmerande, tycker jag.

- Och så har jag tänkt att lägga ut en massa om Jorå Vitjen-historiken, jag menar här på bloggen. Och det är ju bara jag som gillar sånt här, så jag kommer att förlora alla mina läsare!
- Oj då! Alla tre, menar du? Illa. Det får inte ske! Måste hitta ett botemedel. Hur yttrar sig symptomen?

- I morse sjöng jag när jag borsta´tänderna. Och så fick jag arbetsdille.
- Hmm. Hmm. Några fler symptom?

-Ja, det känns som, hur ska jag säga … som en dröm. Fångad i en dröm. Eller, typ, som en vind. Fångad av en stormvind. Like a Euphoria. I´m going up up up. Som en sattelit. Högt över havet och bort emot land. Se på mig. Waterloo, water-ley, alla tittar på mig. Som svalor som häckar någonstans emellan Dover och Calais.
- Jag säger då det. Det där är inte att leka med.

- Nä. Och det blir alltid värre framåt natten. Doktorn, kan du komma hit och ta med stafflit, jag menar receptet. Ont, det gör ont, men det räcker nog om du skriver ut fyra bugg och en coca cola.
- Nej, det förvärrar bara sjukdomsbilden. Jag förskriver en kapsel tystnad, inget Jorå Vitjen mer för dig. Du fixar det inte.

- Inget? Inte en gnutta? Fastän ung? Fastän kung? Fastän grann och populär?
- Nej. Inget. Nada. Nolltolerans. Inte ens den lilla snabbreprisen.

- OK. Du har väl rätt. När det är sol och vår och man är 19 år är det så lite man förstår.
- Vår? Det var länge sen det. Är ju höst nu. Du låter illa däran. Kanske inte ens vet vad det är för dag i dag?

- I dag är det Jennie, Jennie. I morgon är en annan dag.
- Det stämmer förvisso. Men förordar ändå att du intar en kapsel Anti-Jorå-Vitjen. Morgon och kväll, till att börja med.

- Tack, doktorn. Jag förstår, doktorn. Ska de va, ska de va 100 procent. En kapsel. Om igen. Och om igen. Dag efter dag. Tills jag blir en främling för varje tonartshöjning och alla Inger ”Pling” Forsman som varar i max tre minuter. På det att jag slutligen undfår ein bischen Frieden.
.

Tröstparadoxen

om du är ensam
är du inte ensam
för det är du inte

ensam om

Om slipsar och speglar

Jag sitter på min sten. 

Samma sten som jag satt på vid förra skrivomgången. Där pilar en katt omkring i trädgården, den vita och röda katten. 



Jag ska skriva om dig nu och jag har redan börjat, jag har börjat på det där osynliga sättet. Pratar om annat innan jag börjar på riktigt. Jag är glad att du hette Sten, för då kan jag börja med det, nåt konkret. En sten är konkret. Det som inte är konkret är minnena. För de böljar i mig, står inte stilla. 



I hallen på Holbergsgatan, framför spegeln och svordomar när slipsen skulle knytas. Du var ju säljare och hade alltid slips. Förmodar jag i alla fall. Och rödlätta anletsdrag. Och näsvingar. Och bestämd haka. Jag kände alltid obehag av det, ville inte ha liksom rött ansikte. Och över hakan lät jag bestämt skägget växa. Näsvingarna kunde jag inte göra något åt. 



När du försvunnit från oss, öppnade jag min garderob en dag, jag var väl 8 eller var jag 9. Där såg jag att du hade varit där, för där hängde alla mina slipsar färdigknutna. Om jag inte förstått det tidigare, så förstod jag det då. Att du aldrig skulle komma tillbaka. 







PERSPEKTIVBYTE

Vid spegeln:
Inte så mycket tid kvar. Bara slipsen kvar. Att den aldrig vill sitta som man vill. Usch vad snett. Är det grabben där borta? Begriper mig inte på honom. Vad kan han bli när han blir stor. Lite väl mjuk, är han inte det. Men det är klart, stolt är jag man ju. Son och allt. Måste skynda mig nu. Har Gulli kaffet klart? Portföljen, portföljen, var är den? 



Några år senare, avfärden till Göteborg: 
Jag visste inte att jag kunde gråta så mycket. Jag stora karln. Men mycket har jag fått stå ut med. Det ska Gud veta. Men jag är väl fortfarande ung. Har ju mitt vågade hår och är bra på att ta folk. Blir bra. Blir natutvis bra det här. 

Och pojken har jag tänkt på. Kan förstås inte ta farväl på vanligt sätt. Går ju inte. För hans egen skull. Men honom har jag tänkt på. Min son och allt. Behöver inte ens lära sig knyta slipsen själv. Tänk om man fick se när han öppnade garderoben. Hälsningen från mig. Hänger där i långa rader. Och ingen av dem blev sned. Men det får man förstås inte vara med om. När han öppnar garderoben och ser det, då är jag långt härifrån. 

.