Lätt regn över torget

Sista dagen i denna stekheta månad juli är jag på torget när det duggar lite lätt. Underbart. Torget här i Varberg heter bara så. Torget.

Varje onsdag och lördag året om är det marknad här. Där till höger intill kyrkan är det kläder, till vänster är det böcker och tidningar, rakt fram breder alla handlare ut sig med frukt, bär, grönsaker, potatis, svamp, tomater, ost med mera och längst bort mot Statt är det blommor. Vid blommorna är det längst köer.

På ett ställe kan det sitta en som flätar korgar. På en annan kan det stå en snickare med sina verk. Sittbänken som står i hallen därhemma kommer från honom. Om det inte regnar som idag kan det stå en skolflicka på torget och spela saxofon och Frälsis brukar stå och sjunga sina mjuka psalmer mellan Kassetten och Lollos i östra ändan på torget.

Jag har just köpt två liter Långås. Det är den bästa sorten jordgubbar. De har sitt stånd precis på minnesplattan av Pechlin. Att det finns en minnesplatta på torget av Carl Fredrik Pechlin kan tyckas lite märkligt, han som sades vara inblandad i mordet på Gustav III den där maskeradbalen 1792. Men Pechlin satt på Varbergs fästning vid slutet av sitt liv, där han även dog. Så det kanske är därför, att hålla historien levande ...

Men då tycker jag att de också skulle kunna sätta upp en minnesplatta över karamellkokerskan Adelina Johansson. Så där i början på 1900-talet var det inte så vanligt med godis, om man inte var speciellt stadd i kassa. Adelina stod på torget och sålde i 50 år. En legend.

Jag mumsar på en lammkorv från charkuteristen här. Perfekt lunch för 25 spänn, som jag betalade med klirrande mynt. Speciellt idag när hon la två korvar mellan brödskivorna. Med ett tillägg att hon ändå skulle börja på en ny omgång.

Eller också tyckte hon bara att jag såg extra hungrig ut. Och kanske inte speciellt stadd i kassa.

En stock i min famn innan rötmånaden kommer

Jag måste göra en liten avstämning nu. Take stock, som engelskvinnorna och engelsmännen säger. Den stock jag ser är den här.

Nu har jag skrivit klart dikten Sång efter Tage Tegnér. Den började jag med som ett avbrott i skrivandet av Appendix 1-12, som ska vara en fortsättning på Genesis 2.0, som är klar.

Och den skrev jag som ett avbrott i min barn- och ungdomsskildring från Hästberg och Blackeberg, som även blev avbruten av en dikt- och prosabok om Varberg, som är klar.

Varbergboken blev i sin tur ett avbrott av min skildring av kabarélivet på jobbet. Som avbröt skrivandet av Dagboken från Mars, som var en fortsättning på några inlägg här i bloggen.

En massa skrivprojekt alltså, de flesta oavslutade. Hoppjerka? Nej, mer som en bukett som jag har i famnen, vissa blommor i blom -  såsom Tageochtegnér, Genesis och Varberg - och vissa i olika stadier av knopp och förpuppning - såsom Appendix, Hästbergochblackeberg, kabarén och dagboken. Så länge jag håller i dem kan jag se till att de oblommade bevattnas och såsmåningom blommar.

Så ser min stock ut. Bra att titta lite på den innan rötmånaden kommer, innan juni övergår till juli.

Nä mina armar är inte tomma.
Där finns en och annan blomma.
Och
stock.

Jovisst ja, en grej till. På Skrivarsidan på Facebook deltog jag för första gången på länge. Det gällde att göra en dikt på sju rader där alla ord skulle börja på M.

Min blev så här.

Matjessill. Mariestads mellanöl med mera.
Majstång med många midsommarblommor.
Mycket mygg (mestadels).
Minsta möjliga mörker ...
Midsommarnattens magiska måndopp
misslyckas måhända medan molnen mullrar.
Men mormor minns.

Jag är Robert Gustafsson

Eftersom Robert Gustafsson gjort så många roller att han ibland inte vet vem han är, tror jag att jag är Robert Gustafsson, skyndar mig att vara han innan han kommer på vem han är.

Jag är mest Robert Gustafsson när han är försäljaren av miljoner skruvar och grejer som han skulle vilja vara om han inte var skådespelare, jaha en x25 h4 med nedsänkt försilvring ja dom har vi just fått in, finns här borta i gången till vänster, tredje hyllan, gult fack nr 24. Då är jag Robert Gustafsson med penna bakom örat jaha fru Andersson vad får det lov att vara i dag då?

Men inte när han gör alla de andra rollerna han gör, nåt får han väl göra själv. 

Och jag vägrar halsstarrigt att låta mig övertalas till stöttande biroller i hans föreställningar. Nånstans får man sätta gränsen. Det får räcka med den där illern.

Blackeberg har tre fontäner

     

                  1

nästan prick halv sex

anlände jag och steg

upp ur det höjda böjda

tunnelbanetaket och

jaha de tre 

fontänerna på torget

minns och gick nerför 

trappan under bågen 

där Ajvides vampyr hoppade

och kom ner till

Wergelandsgatan

här gick skorna av sig själva

resten av vägen 

med mig i

medan jag

dum-de-dum

försvann nånstans 

i huvet

eller om det var

torget som

avlossade sin första

fontän i mig

               2

så jag hade inga

förväntningar 

när jag kom hit

till Blackebergs H.A.L

igen

efter ett halvt liv

alla ensamma människor

som blödde sig tillsammans

in i ingången vid matan 

men Gunnar fick våra ögon

att titta in i våra ögon

och min 

diktsamling tog mig med

den ställde mig upp och

inför alla läste den mig och

satte mig ner

jag hajade liksom aldrig detta

inte längre osynlig 

inte stum

när en blyghet dör i applåder   

sprutar den andra

fontänen av mod

               3

Arne Andersson, Ola Brunkert,  Ulf Brunnberg, 

Mats Hulth, Knut Ljunglöf, Anna-Lena Löfgren,

Bodil Malmsten, Janne Schaffer, Gun-Britt Sundström, 

Tommy Söderberg, Bruno Wintzell och Ted Åström

de sorlar stilla nätter i de

tre fontänerna som

oblygt fläker upp sig i en

krater av tid och guld

och jag tänker mycket på

de sexton 

de som inte 

hade liv att stanna så länge

om ögonen kunde

titta in i ögonen på dem

och öppna dammluckorna

av läkande gråt

tills minnet fyller våra hål  

så sjung, syster, bror, för liv och tid

och ni som arrade dagen

och skapade återföreningen

dessa rader är till er mitt

tack

Genesis 2.0 - det femte quintiliet

(den femte och avslutande delen)

Risfälten slokade, jorden var torr och hade börjat spricka upp. Dido kunde inte vänta längre. Hon måste till Ananse, så han kunde klättra uppför tråden. Till gubben Davidsson.

Men först Tane. Där måste hon ju börja. Hon letade men kunde inte hitta skogsherden någonstans, hur många gropar hon än tittade ner i. Långa djupa sprickor löpte i marken överallt. Dido följde en av dem med blicken. Långt därborta låg ett föremål. När hon kom fram, såg hon det. Det gyllene skrinet! Lite skamfilat, men ännu helt. Utan att tänka hoppade hon in i det, föll.

Båda två var därnere i labyrintgången. Den lilla skogsherden Tane och den stora spindeln Ananse. 

Dido höll inne med sitt ärende. För något var på färde. Ananse såg orolig ut i alla sina ögon.

”Silkestråden upp till gubben Davidsson är bortriven”, förklarade Tane, ”jag kom hit så fort Ananse slog larm”. Spindeln nickade. ”Något är helt åt skogen”, fortsatte skogsherden, ”den där flugan har den senaste timmen surrat omkring helt orädd alldeles ovanför oss. Ananse nickade igen. ”Spyflugan Oshe”, sa han.

Då hände något. Som på en signal dök ett väldigt antal odjur och bestar upp framför och över dem. Ondskans alla kreatur. Himlen förmörkades av dem. 

Dido såg Ab’hwat, gamen med två huvuden, Garuda, besten som hade fötter av krokodilkäftar, Ozk med sina tretton slingrande ormar till armar och den bevingade skorpionen X’a. 
Och där var jättarna Grid och Masluk och allehanda odjur och väsen och egon med glupande makthunger som Tsimorgh, Klant-Rump, Klan-Trump och Nidhugg. Allt orkestrerat av Ur’glu från Tantalus.

Och - till sin stora sorg - i bakgrunden såg Dido ett stoltserande vildsvin hon kände igen.

De bevittnade historiens första kraftmätning mellan ont och gott.

”Men de här får inte ta över jorden!” sa Ananse. Det var det längsta Dido hört honom säga. Och han var redan uppe i luften, började spinna en ny tråd, rakt upp, vad tänkte han, han var ju chanslös att ta sig till gubben Davidsson förbi alla dessa odjur, spindeln parerade deras attacker så gott det gick, svängde undan, tråden glittrade högre och högre. 

En rörelse i jorden och labyrintens alla gångar följde med tråden uppåt, samlade sig högt däruppe, först till stora tussar av bomull, sen mer och mer svarta, sen sprack de och som en väldig sorg, som äntligen brister, föll tårar ur dem ner på jorden, som droppar, och till sist bara forsade allt ner i ofattbara mängder. 

När Ananselabyrinten tömde sina tårar över jorden kom de inte bara risfälten till del, de samlade sig till åar, floder, hav och oceaner. Över större delen av jorden bredde nu vatten ut sig.

Och ondskans anhang?

En del spolades bort. En del flydde tillbaka till sitt högkvarter i Tantalus. Och en del försvann ner i olika hålor och skrymslen, ditjagade av Machai-Rod, föregångaren till den sabeltandade tigern.

I det som varit Ananses labyrint satt Tane och Dido kvar, när regnet plötsligt upphörde och solen kom fram. De sjöng, nynnade och viskade en formel om klättring uppför en tråd, regn som faller, allt som spolas bort. ”Upp stiger solen, torkar bort allt regn”. Men spindeln klättrade inte upp igen.

Ett gammalt ordstäv säger att det börjar regna när en spindel dör. Det kan ligga nåt i det.

                                              *                                             

- Ja, jag kände mig hela tiden iakttagen den där gången när vi ordnade vind på jorden. Demon måste ha spanat på oss och sålt ut oss till dom där hemska. Varför gjorde han det?

Dido satt och berättade för De Tre Vishetskvinnorna. Länge hade hon suttit där.

- För hämnd, sa Ma’at direkt.

- Och nu är han lierad med det ondas makter, sa Neftys.

- Vi måste få hem honom på något sätt, sa Lonkundo. Vet du var han finns nu, Dido?

- Jag har en liten gissning, svarade Dido. Om ni har en bit snöre så går jag och hämtar honom.

Och med ett snöre i fickan gick hon till Tantalus. Chepri behövde hon inte bry sig om, han vände ju den utspärrade nackskölden mot henne och tittade mot ingången, så hon gick bara förbi ormen. In i Tantalus. 

Hemlöshetens salar, tänkte hon, där kan han vara. Och hur hon hittade dit oupptäckt och fann Demon där, om det går det många sägner om på jorden. Han blev skräckslagen när Dido uppenbarade sig, vågade varken använda betar eller klövar, och hon band honom i snöret och tvingade honom med. Vid utgången vaktade Chepri, omöjlig att ta sig förbi. 

Dido använde nu snöret på annat sätt. Knöt det till en lasso och kastade det runt Chepri. Så enkelt fångar man förstås inte en kobra, den slingrade sig snabbt ur, men öglan fick tag i stjärten och Dido knyckte till lite, så Chepri snurrades runt ett halvt varv. Dido och Demon kunde nu enkelt gå förbi den dödliga kobran, för i Chepris hjärna gick de två IN I Tantalus, inte UT UR. 

När Ur’glu blev varse vad som hänt, såg han till - när hans raserianfall väl ebbat ut - att kobran för all framtid blev försedd med ett extra par glasögon.

Dido och Demon pratade mycket på vägen hem. Demon återtog steg för steg mänsklig skepnad. Någon större ånger verkade han dock inte ansättas av. ”Bra att komma hem nu, så vi kan reda ut det här missförståndet”, sa han bara. Det glimmade om betarna när han talade. Hans hörntänder vägrade tillbakabildas.

I Rådslaget sedan med De Tre Vishetskvinnorna var det inte självklart vad som nu skulle hända.

- Lyssna, Demon”, sa Ma’at.

- Du hör ju till oss, så vi kan ju inte bara ..., sa Neftys.

- Men om du fått råda hade vi alla slagits ihjäl, sa Lonkundo. Så vi kan ju inte bara ...

De tre drog sig tillbaka för att grunna en stund. 

Demon fick vänta i botten på en av Tanes gropar med Dido och Tane på vakt ovanför. Det var en fin dag för de två att språkas vid om allt som hänt, medan vishetskvinnorna höll på med att grunna.

Grunningen tog sin tid. On gick lots och eldkulan hann gå ner i horisonten och Moshambwoos måne dök upp och stänkte silver bland trädens blad och To hann komma med eldkulan igen som ändrade bladens silver till guld.

- Det är som färger, sa Tane.

- Färger?

- Ja, vi pratade ju om varför himlen låter de onda finnas och inte bara mosar dem under hälen. 

Det kanske är för att färgerna Hat, Vedergällning och Utrotning inte existerar på det godas palett, men att de finns hur mycket som helst på det ondas palett. Nästan så de rinner över kanten. 

Ma´at, Neftys och Lonkundo återvände nu. Och de hade beslutat att Demon skulle transporteras till Tir na n’Og, landet där (närapå) ingen åldras, ingen blir sjuk och åren passerar som minuter.

Det var bara att vänta på att Ummrild skulle ta honom dit. Ummrild som bodde i regnbågen.

De tittade alla bort mot regnbågen. Först såg de inget, men sedan lösgjordes något. En stor fågel i alla färger som finns kom flygande mot dem. Demon såg nöjd ut, nästan uppspelt, verkade se det hela som en belöning. Tänk, aldrig åldras! Han gjorde sig beredd att få åka bekvämt på fågelns rygg, men Ummrild grep helt sonika tag med näbben i Demons byxbak och flög iväg med honom.

Mot Tir na n’Og, landet där (närapå) ingen åldras, ingen blir sjuk och åren passerar som minuter.

Förmodligen på andra sidan regnbågen nånstans, tänkte Dido. Det är som det är.

Dido tittade nu på de andra och såg sig omkring. Risstråna stod tvåmetershöga på fälten.

- Vad fina de är, sa hon. Nu är det väl dags för mig att börja jobba på risfälten?

- Nja, sa Ma´at.

- Du får nog vänta något år, sa Neftys.

- Tills du är lite större, sa Lonkundo. Vi måste ju veta att du klarar av det.

Det är som det är.

Och en bris från Bestla och Zhivlat sisslade genom risfälten. 

Och gubben Davidsson strök sig över skägget och lade in ett nytt vedträ i den brinnande elden.

(slut)

Genesis 2.0 - det fjärde quintiliet

(fjärde delen)

Eldkulan stod högt på himlen och det var dallrande varmt. 

Dido strövade i skogen. Vände på huvudet när hon såg något glimma mellan träden och höll på att ramla rakt ner i en grop! Inte nog med det. I botten på gropen låg någon. Tane, skogsherden! Igen! Inget rep fanns den här gången. Dido höll sig då i en rot och hängde ner i gropen, så Tane kunde ta sig upp. Han var ju inte så tung.

- Det är de där rötterna, klagade han och borstade av sig. Så illans lätt att snava.

- Men bra att ha när man ska dra upp folk, sa Dido.

- Du är en listig och modig flicka, du. Och alltid beredd att räcka en hjälpande hand. Eller fot. Vill du önska dig nåt?

- Ja, lite svalka skulle vara bra.

- Jaha. Ja, gå då till din labyrint-vän med de åtta benen, så hjälper han dig.

- Några jättar som jag först ska passera?

- Nejdå. Inget sånt. Några gåtor bara.

Och så blev det. Oraklios, gåtornas beskyddarinna, stod framför Dido i sin långa gröna mantel.

Första gåtan löd ”Hur såg ur-trädet Jades barr och taggar ut? Och varför?”

Dido funderade, tittade upp mot himlen, så vacker världen var. Då kom hon på det. ”Jade hade inga. Den behövde varken bark för att skydda sina grenar eller taggar för att försvara sin frukt”.

Svaret var rätt. Andra och sista gåtan från Oraklios: ”Därborta är en sten, ett ägg och ett gyllene skrin. Du ska skala stenen och hamra med ägget så att det gyllene skrinet öppnar sig. Till din hjälp får du byta skepnad men bara en gång.” 
Dido tänkte att här spelar det ingen roll hur hon förvandlar sig. Så hon bytte skepnad. Inte på sig själv utan mellan föremålen. Så att de fick varandras skepnad, stenen fick äggets och ägget fick stenens. Då var det gjort på ett ögonblick för Dido att skala stenen. Och därefter började hon hamra med ägget på det gyllene skrinet. 

Fast hon jobbade snabbt hördes klövar bakom henne, hon hann inte vända sig om, hamrade ett sista hårt slag med ägget, där öppnade sig skrinet och hon slank ner i det. Det gyllene skrinet hade ingen botten. Dido föll. Till sin glädje rakt ner i en mörk labyrint. Nu visste hon precis, behövde bara peta på tråden längst därnere och så dök den åttafotade spindeln Ananse upp framför henne. 

Hon förklarade att jorden däruppe behövde svalka. Kunde han? Det kunde han. Och började spinna en tråd rakt upp, högre och högre. Varför tog han inte den tråd som redan fanns där och som ledde till gubben Davidsson, undrade hon. ”Inte dit nu. Ska långt, men inte så långt”. 

Ananses nya tråd spanns upp till Tromb, det allra högsta berg som skapades under det tredje quintiliet. Berget var hemvist för Bestla, den jättelika vilda draken. 
Spindeln anlände till Tromb men tittade inte på draken, det vore en säker död. Ananse tittade på den späda varelse som satt på drakens axlar, den enda som hade lite hand med besten. Drakprinsessan Zhivlat. Till henne talade nu Ananse. Helt kort. Och så försvann spindeln snabbt ner från den farliga platsen. 

Zhivlat hetsade nu in i ena örat på draken, ”Bestla, Bestla”, och draken slog sina väldiga vingar och luften blev vindar som blåste över jorden, först i svalka, sedan tilltagande i styrka. Innan det blev till en orkan, viskade hon in i drakens andra öra, ”betsla, betsla” och vingslagen lugnade sig tills vingarna slutligen låg stilla ...

Med en enkel tungvrickningsövning kunde den lilla drakprinsessan styra all världens vindar.

Och människorna på jorden fröjdade sig. Ahh! Lite svalka! Och vinden sisslade sig mjukt genom risfälten.

Samtidigt, det måste nu också sägas, hade ondska byggts upp i Underjorden. Där i Tantalus härskade Ur´glu. Den som han släpade in dit ställde han inför ett val, när gången delades i två.

Över ena gången stod skrivet ”Fruktan”, över den andra stod det ”Frukten”. De flesta valde den senare. Då blev man ställd till midjan i friskt vatten och grenar med mogna frukter hängde ut nära ens huvud. När man böjde sig ner för att dricka, sjönk vattnet undan och kom retsamt tillbaka först när man rätade på ryggen. Och när man lyfte armarna för att plocka frukter att äta, drog grenarna undan frukterna precis utom räckhåll tills man sänkte armarna igen. Många gånger hann man ångra att man inte valt Fruktan i stället.

Vad man utsattes för i Fruktans grottor kan man föreställa sig. Eller rättare sagt, det kan man inte föreställa sig. Det enda sätt att få slut på´t var att hugga av sin egen skugga. Det kunde man bara själv göra, med den yxa som som fanns inom en. Och då var man avskild från allt mänskligt. Den sista och största rädslan i Fruktans grottor var skräcken för den yxan. Rädslan för en själv.

Klövar klapprade i hemlöshetens salar, där en rutig fluga surrade i taket. Och det sägs att trollkarlen Pwyll stod i ett hörn och mumlade sina formler. Fullt möjligt i så fall, då det här var under jordens yta. Men det kunde aldrig bekräftas, han var ju fortfarande osynlig.

Tantalus vaktades av Chepri, kobran. Ingen kunde komma ut utan tillstånd av Ur´glu själv. Att smita förbi den blixtsnabba kobran var det inte tal om. Chepri höll stint uppsikt mot ingången och vände ryggen mot andra hållet. För in fick man ju komma. Kliv på bara. Tantalus välkomnade alla. 

På bänken däruppe satt gubben Davidsson och lade in ett nytt vedträ av tanke i den eviga elden. Små gnistor yrde ut över världen till vem som än ville värma sig med ett grand kunskap. 

På nätterna var det ängeln Amaterasu som höll honom sällskap på bänken och på dagarna mockasinflickan Moshambwoo. Själv lämnade han aldrig sin post framför brasan.

Gubben Davidsson kan vara en smula omständligt att säga, så ibland förkortar folk det till guD. 

Men det låter lite svävande, tycker jag. Bättre att köra med hela namnet. Säger man gubben Davidsson så vet man ju vem man menar.

Genesis 2.0 - det tredje quintiliet

(tredje delen)

Dido hette ett annat barn. Hon var ute och gick tillsammans med sin kusin Demon. De lekte inte, det begreppet hade inte uppfunnits än, men de var väl bara för små för att jobba på risfälten.

När de gick där hörde de ett rop på hjälp. De sprang mot ropet och kom till en djup grop. Längst därnere låg skogsherden Tane.

”Kan ni rädda mig? Genant att ramla ner i sin egen grop. Ni får en belöning då.”

Demon såg tvivlande ut, men Dido fann på råd och slängde ner ett rep som hon drog upp Tane med. Skogsherden var en helt kortvuxen och nu mycket tacksam herre. Demon ville veta vad belöningen blev. Ja, de fick önska sig något, sa Tane. Dido tänkte på kylan och sa att dagarna var ljusa nu, men kalla. Hon ville göra så att människorna inte skulle frysa. Skogsherden funderade. 

- Det var en bra önskan. Men svår. Svaret finns i Ananse-labyrinten. Den hittar ni som jag gjorde. Men först måste ni förstås förbi de tre odjuren Grid, Pwyll och Masluk.

Det visade sig att Grid och Masluk var fem meter höga jättar med tre ögon och knölpåkar till armar. Det går många historier på jorden hur Dido kollrade bort deras ögon så att de började puckla på varandra i stället och Dido kunde kila mittemellan dem. Med Demon i kölvattnet.

Så stötte de på Pwyll. En liten tunn karl med trollstav. ”Jag är en generös man”, sa han med len röst, ”ni får förvandla er till vad som helst, sedan gör jag samma förvandling”. Men ”dubbelt upp”, tillade han lågt för sig själv. ”Varsågod, ni börjar.” Och Demon förvandlade sig till ett stort ilsket vildsvin och anföll. Pwyll förvandlade sig då till ett dubbelt så stort och dubbelt så ilsket vildsvin och stångade lätt bort Demon, som ylande försvann med svansen mellan benen.

Dido gjorde sig då osynlig. Varpå Pwyll gjorde detsamma, fast dubbelt så osynlig. Det skulle han inte ha gjort, för då försvinner man helt från jordens yta. Det var det som hände nu. Den store trollkarlen Pwyll var puts väck.

När Dido sedan strövade vidare ramlade hon ner i ett hål i marken, som skogsherden Tane hade gjort. Och hamnade mitt i labyrinten! En trettio mil vindlande underjordisk gång som få kommer levande ur och där Ananse oinskränkt härskar. Dido gick försiktigt framåt och hade gått där - hur länge? tre veckor? tre minuter? - när hennes fot kom åt en tråd av nåt slag. Ett kort rassel och så - där stod Ananse framför henne! En stor spindel. 

Dido blev inte rädd, hon hade ju ett ärende, som hon nu beskrev så noga hon kunde. Ananse nickade. Han var en man av få ord. Men nu gjorde han nåt han var bra på. Han började spinna. Och hans silkestråd spanns stadigt högre och högre, till slut ända upp till himlen. När tråden var angjord där sprang han själv uppför den. Han var illans snabb med sina åtta ben, fast det förstås tog sin rundliga tid, det är ju dock ett visst avstånd vi pratar om här. Men slutligen brakade han rätt in i himlen där gubben Davidsson satt på sin bänk framför den stora elden. En av invånarna där blev skrämd från vettet av Ananses entré!

Nämligen en fluga. I det första quintiliet berättades att gubben Davidsson hade en fluga. Oshe hette den. Rutig till utseendet. Den surrade nu iväg i en farlig fart, kastade sig i panik rakt ut och försvann nånstans långt ner, långt bort. Och blev aldrig sig själv igen. 

Spindeln Ananse framförde sitt ärende utan onödiga utvikningar: ”Människorna fryser. Gör nåt.” Och anträdde direkt färden tillbaka. Han märkte nu att det gick fortare ner än upp.

Amaterasu satte sig på bänken bredvid gubben Davidsson och det blev natt. Hela natten rådslog de och hon klev upp och det blev dag och hon bar ett stort eldklot i famnen, från en flamma ur den eviga elden. En present till människorna.

Första försöket gick inte så bra.

Eldklotet gick inte in i någon fin bana över himlen utan dråsade rakt ner på jorden. En enorm smäll! Jordytan stöptes om och dalarna och bergen skapades.

Amaterasu och gubben Davidsson fick tillkalla De sju roddarna. Eldklotet lades nu i deras båt och roddarna rodde båten över himlen. Det gick bättre. Människorna på risfälten gottade sig nu åt att det fanns värme på dagen, inte bara ljus.

Men lite finlir behövdes. För ibland kom båten i mål lite innan Amaterasu hunnit sätta sig på bänken igen, ibland lite efter. Förvirring kunde då uppstå på risfälten. Hur ska ni ha det däruppe? 

För att synka roddhastighet och dagsljus, prövade de med att den roddare som satt först i båten fick hoppa ner på marken och vara lots. Hon hette Må och stod på marken och tittade upp, styrde de andra sex och deras roddtag över himlen. Det såg ut ungefär som när man skottar snö från tak, en som står därnere och viftar och har koll på dem däruppe. 

Nu fungerade det strålande! Eldklotet togs i en majestätisk gång över himlavalvet genom sex synkade roddare som rodde i sitt anletes svett och båten gick ner i horisonten exakt när dagen var slut. Nästa dag bytte de. Den som hade suttit längst fram var hennes bror Ti, så han fick hoppa ner på marken och Må satte sig längst bak i båten. Med honom som lots gick det lika bra. Så fortsatte det. Alla växlades av varje dag nere på marken till dag 6 och 7 då tvillingarna Lö och Sö hade passen - de hade alla sådana där kortnamn, praktiskt bland syskon. Och dagen därpå började roddarna om med Må därnere igen. 

Ett fiffigt system. Som dessutom skapade lite mer ordning och struktur för livet på jorden.

För person A kunde säga: Hörde du att Tane ramlade ner i en grop igen, den där dagen när On var här? 

B: Javisst, i går med andra ord.

A: Nej, i förrgår. Du ser ju Fr därborta.

Och då fick B ge sig.