Kurre & Åsa och skolbagen

En välbekant duns. Eller två st egentligen. Det var länge sen. Men när jag tittar ner på tangentbordet så står de där som om de aldrig gjort annat.

Kurre: - Har du gjort nåt pinsamt,
Åsa: - så där jättepinsamt nån gång?
- Vad säger ni? Pinsamt? Javisst har jag det, jättemånga gånger så klart.
Åsa:- Berät-
Kurre: - ta det!
- Jovisst kan jag. Vad ska jag ta? Jo, det där förstås … men jag vet inte om det är det ni menar …
K: - Vi säger till om det inte är till-
Å: - räckligt pinsamt. Kör igång!

- Jo, jag tänkte på läkarundersökningen när jag gick på lågstadiet.
Å: - Läkarundersökning? Ja,
K: - det låter lovande!
- Ja, då stod vi smågrabbar i en lång kö framför doktorn. Han skulle titta på vår hållning, hur vi stod. Han var en sån där som man hade väldig respekt för, ja det hade man för alla vuxna då, i alla fall hade jag det, ibland nästan skräck. Och jag minns han hade stora händer och hår i näsan.
K: - Men hur fick han plats med stora händer i näsan?
Å: - Tyst, Kurre, lyssna bara, det här är bra.
- Och framför mig stod nån annan, Nalle tror jag. Och till Nalle sa han ”du är sned i ryggen, i vilken hand bär du skolväskan?”. Nalle sa ”höger hand”. Då sa han ”bär den i vänster i stället”. Och så ringde det ut innan det blev min tur.
Och hemma minns jag att jag stod framför spegeln. Är jag inte lite sned jag också? Jo, bestämt är jag det. Så jag började bära skolbagen i vänster hand i stället för höger, jag också.

Å: - Skol-
K: - bagen?
- Ja, vi sa alltid bagen, aldrig väskan. I alla fall så blev det läkarundersökning igen om några dar och nu stod jag först i kön. Och det var samma doktor Näshår. Han tittade kort på mig och sa ”du är sned i ryggen, i vilken hand bär du skolväskan?” Och jag sa som det var ”i vänster hand”. Och då sa han ”bär den i höger i stället”. Och då började jag bära skolbagen i höger hand igen som jag alltid gjort.

K: - Men varför sa du
Å: - inte att du redan bytt?
- Jag vågade inte. Han hade ju aldrig sagt till mig att byta.
Å: - Men varför bytte du tillbaka? Du
K: - bar ju den redan i vänster hand!  
- Jag vågade inte annat. Han hade ju sagt till mig.
K: - Men ingen visste ju om nåt, ingen märkte nåt, bara du
Å: - själv, så det här ju inte pinsamt, bara lite enfaldigt och fegt.
- Jo, det är oerhört pinsamt. Nu. När jag berättar det för er. Vem vill bli ertappad som enfaldig fegis?

De muttrar då nåt om ok det var väl en hyfsat pinsam storry då, men det var näshåren som räddade den och fortfarande småmuttrande hoppar de tillbaka in i bloggpennan.

Jag håller densamma nogsamt upprätt nu, så de inte ska drulla ut igen, medan jag åser min spegelbild i glaset på skärmen. Men visst ser jag väl lite sned ut i ryggen?
.