... och går

Och här går han igen.

Jag sa ju att han bara spelade en 2-3 låtar. Men flera barn har samlats runt honom. På förra bilden var det tre. Nu är det sju. Och han har nu deras odelade uppmärksamhet. Han har lagt ner sitt dragspel i resväskan, lyfter på hatten och går. Ja, lyfter på hatten. Fast det bara är barn där, utöver de som tittar bak gardin förstås. Artighet. Värdighet. Om man passerade honom på gatan skulle man kunna ta honom för vilken förvärvsarbetare som helst på väg hem från sitt välavlönade jobb.

Och i väskan finns väl också slantarna han tjänat, tänker jag.

En gång när en gårdsmusikant stod på vår gård och spelade tog jag slanten i handen och sprang ner på gården för att ge honom direkt. Men då var han borta. Då lärde jag mig. Man ska kasta ut slanten genom fönstret bara. Det här är en stundens musik.

Här går mina tankar till Nils Ferlin som skrev i sin dikt ”Gårdstango”:

”Tittut, madam, och var galant
emot en fattig musikant
som griper i ett cirkushopp
er kopp-
arslant.”
(ur samlingen Goggles 1938)

Kortet togs så sent som 1971, närmare bestämt den 4 oktober, av fotografen Gunnar Smoliansky, på Katarina Bangata 19 på Söder.

Det har inte ändrats mycket sedan förra bilden. Barnen är fler bara. Och det vita trasslet ligger kvar på marken. Men ser man lite närmre efter så har trasslet nu hoppat upp och blivit till en fredsduva, cirklande runt det lilla barnet i vitt. 
Ibland behövs bara ett hopp.
.